För några veckor sen var den norska journalisten Hilde Sandvik i Sverige och beskrev debattkulturen som präglar landet – det är en språklig renhållning åtföljd av en ständig ängslighet. Jag tycker (rätt), därför finns jag. Debattkulturens representanter och högsäte var tydligen belagda på Södermalm. Och kanske, även om den politiska korrektheten och de identitetspolitiska projekten ibland går till ytterligheter, förstår jag och är även en del i renhållningsarbetet. Det är en sista utpost i en kapitalistisk värld, där vanmakten inför marknadens krafter stiger. Vi vänder oss mot något vi kan kontrollera – identiteten. I samma vändning menar Nina Björk att vi glömmer det som skapar vanmakten.

Med hjälp av en marxistisk analys benar Björk ut vad det innebär att leva i ett kapitalistiskt samhälle. Hon gör det genom att ställa nuet i kontrast till det förflutna. Rosa Luxemburg flyttade till Tyskland 1898 efter att hon doktorerat i statsvetenskap i Zürich. Hon blev en frontfigur i det socialdemokratiska partiet SPD. Luxemburg levde i en tid då hennes dröm sågs som ett rimligt alternativ – drömmen om det socialistiska samhället. Hennes dröm – ser vi idag – realiserades aldrig, och hon mördades 1919 av en tysk militär frikår. Enligt Björk är det ingen som talar om de ekonomiska fundamenten för vårt vara som Luxemburg gjorde.

Med pedagogisk skicklighet visar Nina Björk hur det kapitalistiska systemet fungerar och verkar. Kondenserat innebär det att arbetaren tvingas sälja sin arbetskraft på en arbetsmarknad där produktionsmedlen ägs av privata aktörer. Detta skapar en asymmetrisk relation mellan de som säljer sig som arbetskraft och de som äger produktionsmedlen. Oxfams senaste kartläggning av världens rikedom bekräftar analysen – 85 personer har lika mycket pengar som jordens fattigaste, en skara på 3,5 miljarder människor. Vi är alla en del i denna relation, det gör ingen skillnad hur mycket jag är emot denna uppdelning – för att överleva måste jag rätta mig efter kapitalismens logik. Björk gör en tydlig skiljelinje som skär genom oss alla – en linje mellan att göra och tycka – där tyckandet är ovidkommande om produktionsättet ska förändras. ”Tankar, identiteter, övertygelser, känslor, medvetanden är sekundära. Kapitalismen är ingen norm – den är en praktik. Kapitalismen är ingen ideologi – den är ett produktionssätt. Så länge handen gör det den ska kan tanken flyga fritt.”

Den ekonomiska grunden är densamma då som nu, det som förenar mig med Luxemburg är den kapitalistiska brygd både hon och jag är präglade av. Men det är också något som har förändrats, i offentligheten fokuseras det mindre på vad vi gör – säljer vår arbetskraft till kapitalägare – och mer på vad vi är – kvinna, man, invandrare, heterosexuell. Frågan hur ekonomin och produktionsmedlen skall disponeras har blivit osynlig. Boken kunde inte komma mer lägligt – idag förs den politiska debatten i stor grad kring frågor om normer, värderingar och erfarenheter – den har blivit inriktad på identitetspolitiska frågor istället för ekonomiska.

Luxemburg hade en materialistisk historieuppfattning, vilket innebär att hon ansåg att det inte är vad människan tänker som omstöper historien. Björk skriver ”För att förstå någonting om vårt samhälle och om oss själva måste vi förstå vad vi gör”.

Skillnaden går som en röd tråd genom Björks bok. Med hjälp av Rosa Luxemburg bringar hon klarhet – genom att visa att många av de identitetspolitiska frågorna kan betraktas som effekter av det produktionssätt vi alla underordnar oss. Debatten uppehåller sig vid effekterna utan att problematisera dess orsaker. För Luxemburg fanns inte några identitetspolitiska markörer, alla människor kunde samlas under kategorierna arbetare eller kapitalägare.

Björks berättelse om Luxemburgs liv visar på en människa som inte skulle ha haft någon plats i vårt diskussionsklimat idag. Om Luxemburg hade skrivit en krönika skulle hon avfärdats som extremist, en person som inte förtjänade ett svar. Men det säger inte att Luxemburg hade fel, utan avslöjar snarare hur vi har tagit för givet ett samhälle som hon var övertygad kunde ha sett annorlunda ut. Idag ser jag på Luxemburg som en utopist, men det säger antagligen mer om mig – än vad det säger om henne.

Pendlingen mellan Luxemburgs perspektiv i nittonhundratalets början och mitt eget gör att det jag tagit för givet blir ifrågasatt – som Björk skriver levde Luxemburg ”i ett fruset ögonblick av möjligheter” vilket, går det upp för mig, jag också gör. Genom att lyfta Luxemburgs liv, hennes historia, uppenbarar Björk vår egen tid. Den kan för ett ögonblick ramas in och förstås. Boken har visat vilken samtidsmänniska jag är – finns det någon bättre utgångspunkt för att prova något annat?

Drömmen om det röda är inte en torr nybörjarkurs i marxistisk analys – texten blir levande genom att Björk genomgående pendlar mellan Luxemburgs tid och sin egen. Boken utmynnar inte i ett moraliskt förkastande av kapitalismen – det handlade inte om orättvisa eller moral för Luxemburg – det handlade om produktionssättet och hur det skapade en klass av människor som satt på stora mängder kapital och en klass som disponerade över väldigt lite.

Rosa Luxemburg hade drömmar, men vad har vi? Det är förståeligt att Nina Björk återbördar en person från de döda som hade framtidsvisioner, eftersom det saknas oss idag, framtiden är för många av oss klädd i ekologiska katastrofer och en globaliserad förvirring. Luxemburg kan få oss att drömma, men vad ska handen göra för att drömmarna ska förverkligas?

Jacob Axellie