Morgonen den 18 november 2016 ställde den brittiske rabbinen Jonathan Sacks upp sin mobiltelefon mot ett glas eller en lampa på ett hotellrumsbord i New York, öppnade kameran, ställde in videofunktionen och tryckte på den brandröda inspelningsknappen. Brexitomröstningen i Storbritannien var ett halvår gammal och på den europeiska kontinenten tågade extremhögern. I USA hade Donald Trump precis vunnit valet och från Kalifornien kom nyheten att Leonard Cohen var död. Sacks, vars rynkade panna uttryckte en inte obetydlig oro, talade ned mot sin telefon, till den bild av sig själv som han såg i den digitala spegeln. Resultatet blev en nästan tolv minuter lång utforskning av titelspåret på Cohens sista skiva: ”You Want It Darker”.
Under hösten har vi på Kritiklabbet fått tillfälle att återvända till en fråga som väcktes redan på vårens Hearing: har läsarna tröttnat på ”monologisk” kritik och hur skulle i sådana fall en ”dialogisk” kritik kunna se ut? Rabbi Sacks la upp sin video på Youtube samma dag med minimal redigering (endast några inskjutna textpartier) och den fick snabbt en stor spridning.* Till dags dato har nästan femtiofemtusen människor sett denna utforskning, mellan kritikens uttryck och tolkandet av religiösa texter, av Cohens lyrik. Men mest intressant är inte spridningen, som med internetmått mätt knappast är viral, utan hur det med Sacks går att tänka på kategorier som monolog och dialog.
I det audiovisuella uttrycket gör Sacks något enkelt som är helt och hållet kongenialt med tekniken: han talar till sig själv på mobilen och spelar således in en film som ger intrycket att han talar direkt till den som ser på filmen. Redan här är det tydligt att det dialogiska i det digitala är en långt mer komplicerad process än det först kan verka. Sacks reflektion är en filmad ”selfie” som lånar från dokusåpans biktkamera, men på samma gång har en tydlig adress till en okänd publik. Sacks talar både till sig själv och till världen.
Mobilens positionering på hotellrummet är också den vanemässig och dikterad av helt praktiska omständigheter. För att stå upp behöver telefonen ställas mot något. Resultatet är helt klart något som motsäger en dialog där parterna är likställda. Det verkar mer som om Sacks lutar sig över ett barn för att säga något viktigt om livet innan det ska sova, en klassisk patriarkal och monologisk position. Samtidigt lyckas Sacks framstå som en omsorgsfull föräldragestalt. Och omsorg skulle kunna vara någonting djupt dialogiskt, den utgör ju alltid ett svar på någons behov.
Problemet med paret dialog/monolog är, vilket har blivit tydligt också i diskussionerna på Kritiklabbet, att de sällan är antitetiska. Monologen riktar sig till en stum publik, men är ett led i ett samtal med den. Monologen kan också vara inåtriktad, det som på engelska kallas soliloquy, men går också i det fallet att uppfatta som en dialog, mellan jagets olika delar: tänk till exempel på Hamlets ”att vara eller att inte vara”.
Det kan vara mer givande att förstå och tänka dialektiken som dialogens motsats, vilket redan den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin gjorde. I dialogen kan vi förstå något genom någon annans ögon. Bachtin hävdade som bekant att detta också är det enda sätt som vi kan förstå oss själva på. Dialektiken syftar, i motsats till dialogen, till att skapa en ny förståelse bortom verk och uttolkare; ett nytt varande utanför, eller i alla fall bortom, varandet med verket och dess läsning – till exempel en teoretisk position. För Bachtin var dialektik en dialog som berövats sina röster, betoningar och levande svar för att förpackas till ”en abstrakt medvetenhet”.
Kanske kan den isolerade smakdomen kunna ses som ett exempel på en dialektisk slutsats som presenteras som något som befinner på andra sidan själva diskussionen; ett etablerande av ett ”utanför”. En sådan dom tvingar den som vill kritisera kritiken att gå i polemik mot enbart slutsatsen, snarare än att skriva inifrån den process som lett fram till omdömet. En kritik är bekväm med att vara ett med sitt hantverk skulle alltså kunna betraktas som en som avlägger dialogiska omdömen; för att förstå dem är vi tvungna att förstå hur de formulerats och de som har formulerat dem.
För att återgå till Sacks och hans telefon är det intressant att betänka omständigheterna för videons tillkomst. Uttrycket är som sagt dikterat av främst två saker: teknikens betingelser och estetik (för att inte säga anti-estetik) samt rabbinens faderliga tilltal. Lägg sedan till samtidens svärta och den svindlande vilsenhet som många upplever som ett led i denna ekvation. Det är både betryggande och givande att se på världen genom Sacks ögon och kunskap.
En känd svensk kulturredaktör ska en gång ha hävdat att han betalade sina kritiker lika mycket som präster, då de hade liknande funktioner. Detta kan förstås ses som tämligen förlegat om en med prästens funktioner menar ett auktoritärt förkunnande av en lära utanför både präst och församling. Om jämförelsen i stället kan ses som en appell för ett omsorgsfullt utforskande av samtiden, ett dialogiskt lyssnande och ett varsamt och praktiskt användande av de kunskaper som uppstår låter det plötsligt inte längre alls lika illa. Bachtin kallade det ansvar, med betoning på svar.
Axel Andersson