Sid/Sayed är en ung man som försöker ta kontroll över språken – svenska och arabiska. Hans mor ville namnge honom efter Sex Pistols-sångaren Sid Vicious, vilket fadern gick med på mot att låta arabisera namnet till Sayed. Denna kulturella dualism, liksom längtan efter att få höra hemma vid någon av polerna, är typisk för Raja Baharis debutroman Stiga sol, smälta is. Boken utspelar sig delvis i ett nutida Sverige och delvis under en tidigare vistelse i ett icke-namngivet land i Mellanöstern – men framför allt utspelar den sig i mellanförskapet. I Sverige är romanens huvudperson Sayed – i Mellanöstern det mer västerländskt klingade Sid.

Kapitlen om Sid och Sayed är utplacerade omlott. Sayeds episoder äger rum flera år senare, men romanens struktur ger sken av att det är två parallella berättelser. Det är den unge Sids bildningsresa som utgör större delen av boken. Han reser till Mellanöstern för att studera på universitet. Målet är att lära sig arabiska, språket från hans fars sida av släkten, för att kunna läsa och översätta sin farfars roman. Översättningsprojektets antiklimax avslöjas redan tidigt i boken, när den några år äldre Sayed genomträngs av nostalgi och ruelse: ”Vad hände med språket som han så mödosamt erövrat? Romanen som han nästan översatt.” Detta ”nästan” är signifikativt för huvudpersonen i Stiga sol, smälta is: att söka språket, tillhörigheten, utan att nå riktigt ända fram.

Sids studietid präglas av relationen med Salma, en fjorton år äldre kvinna vars ”kyssar och smek kombineras med glosförhör”. Salma är bildad och vacker, talar om politik, litteratur och musik, lagar mat i bara t-shirt och trosor och tar med Sid på nakenutflykt i bergen. Hon målas upp som ett intellektuellt och erotiskt ideal. Relationen framstår, åtminstone inledningsvis, som något av en kunskapstörstig ynglings mjukpornografiska fantasi. Men inte nog med det. Salmas lillasyster Mona, som typiskt nog är lika skarp och omåttligt attraktiv, säger vid ett tillfälle till sin storasyster: ”Hör av dig när du tröttnat så lånar jag honom.” Just där når hingstifieringen av protagonisten sin kulmen.

Problemet med Salma är att hon så tydligt är en idé om ledstjärnan i mycket högre grad än vad hon tillåts vara en person. I detta är hon inte unik. Stiga sol, smälta is har flera utpräglade idégestalter som är både platta och statiska. Antingen är de projektionsytor för en explicit uttryckt tanke eller så fungerar de som ihåliga portalfigurer till en företeelse som ska illustrera en kulturkrock, vilket ofta är fallet i den här romanen. Allra tydligast blir det med Sids plötsligt nyvunna kompis Abdallah, vars enda funktion är att bjuda med Sid till ett bröllopsfirande. Väl där illustreras de kulturella kontrasterna med all tydlighet, men Abdallah ges inte någon personlighet och bröllopssederna skildras bara högst flyktigt, vilket gör att hela episoden krackelerar.

Renodlade idégestalter är vanskliga eftersom de beror på både idéns bärkraft och hur idén uttrycks. De har på förhand fråntagits möjligheten att komma undan med att bara vara mänskliga. Att medvetet skapa platta figurer kan inom vissa genrer vara av värde, men i en roman med realistiska anspråk är sådana gestaltningar svåra att rättfärdiga. En alltför påtaglig diskrepans uppstår mellan idé och uttryck; fyrkantiga klossar pressas mot runda hål. Salmas bror Muhammed, för att ta ett annat exempel, vill flytta till Sverige och arbeta som rörmokare. Han håller på att lära sig svenska men delar inte sin systers intresse för humaniora – och redan där någonstans förefaller vi ha nått hans inre djup. Man kan så klart argumentera för att både Abdallah och Muhammed är tämligen perifera personer i Sids liv, och att det därför är rimligt att de gestaltas utan något större djup. Men utan ens en antydan till komplexitet och mänsklighet blir personerna i fråga aldrig meningsbärande.

Bland romanens bipersoner är Wissam, Sids vän under vistelsen i Mellanöstern, den enda som på riktigt väcker mitt intresse. Att den gifte och djupt troende falafelförsäljaren i sin ringa roll hinner beblandas med prostitution, sexuell förvirring, misshandel, utpressning, skuldsättning och starka samvetskval är kanske aningen svulstigt, men plattheten bryts åtminstone av dynamik och ger intrycket av att det är fråga om en människa. Dock lämnar inte Bahari detta intryck orört, utan måste konstatera att ”Wissam var med alla sina tillkortakommanden djupt mänsklig”. Häri ligger en annan av romanens svagheter: Bahari skriver gärna läsaren på näsan.

Vad gäller Sids resa ligger både sömnig kärleksroman och ljummen bildningsroman nära till hands som beskrivning. Men därtill finns den i presens skrivna skildringen av Sayed, en något äldre Sid som sedan några år tillbaka lever i Sverige. De fyra kapitlen om Sayed porträtterar en man som har blivit både mer kreativ och mer destruktiv än den ängslige Sid. Sayed står med ena foten i sitt arabiska ursprung och den andra i sin från morfadern införskaffade folkhemstro. Dessa kapitel är att betrakta närmast som något slags semi-psykedelisk diskbänksrealism. Lägenheten på sjunde våningen är fylld av minnen, pizzakartonger, hasch, hunden Hilding och bitvis brandtalsartade monologer framför affischer på Per Albin Hansson och Yassir Arafat. Språket och framtidsdrömmarna vacklar framför en mentalt projicerad publik och det inbillade strålkastarljuset.

Det centrala i Sayeds liv är hans konstnärliga arbete med ljudkollage, om vilket jag med entusiasm läser. Hans ambitioner med kollagen är höga: ”Så att medborgarna kan förstå vilka dom är och vad dom gör här.” Ljudfiler med hemligt inspelade röster klipps och kastas om. Även här är det fråga om att ta kontroll över språket, och precis som med arabiskan och farfaderns roman handlar det inte om att själv vara språkets centralgestalt och uttryckande subjekt. I sina kollage låter Sayed människor från olika platser och olika klasser bilda en Sveriges gemensamma röst. Kollagen blir till ett slags verbal cut up-poesi, som i romanen framställs på följande vis:

Vi är, klädda, i, folkdräkt, nu, svinga, ditt, järnrör, vid falafelkiosken.
Sverige, en nyutslagen, kåkstad, utan, uppehållstillstånd, på Sorgenfri.
Sverige, trimmad moped, i fickan, en somali, under studsmatta.
Vi är, rotavdrag, i Biskop, 9 millimeter.
Sverige, enkel, flygbiljett, till kalifatets, gröngräs, mexitegel.
Vi är, ett lasersikte, vajande, på väggen, svarta flaggor, över Rosenbad.
Sverige, allt, det där.

Sayed ska med sitt konstprojekt ”förvandla orden, förvränga bokstäverna och frigöra språket”. Denna strävan harmonierar föga med Raja Baharis egen prosa, även om hans stil på många sätt är tilltalande. Bildspråket är rikt och yvigt. Emellanåt slinker visserligen något utnött igenom (”darra som ett asplöv”), och ibland är det svårt att utröna om Bahari har fått laxöring eller ett kilo sjögräs på kroken, som i beskrivningen av en solande dams bröst: ”Som två soltorkade jalapeños vilar de mot hennes mage”. Men i stort är språkdräkten fin, och jag är övertygad om att den skulle framträda än skönare om den bars av rundare karaktärer med konversationsförmåga.

Det kanske mest märkbara med Stiga sol, smälta is är att skildringen av Sayed framställs kronologiskt baklänges: första kapitlets vinter blir till höst, sommar och slutligen, i fjärde kapitlet, vår. Vi backar från hans omfattande portfolio med ljudkollage vidare till diktafonen som just har kommit med posten. Hunden, som inledningsvis benämns just som ”hunden”, börjar kallas Hilding (sannolikt efter Hilding Johansson, socialdemokrat och nykterhetsman precis som Sayeds morfar). Sayeds fokus förflyttas från Arafat och farfar till Per Albin Hansson och morfar. Genom att observera detaljerna framträder strukturen, inom vilken Sayeds till synes tilltagande socialdemokratiska ideal egentligen ebbar ut. Den kronologiskt omvända konstruktionen – från alienation till folkhemsideal – förefaller vara inte bara ett estetiskt grepp, utan ett implicit socialt och politiskt ideal: Så här är det inte, men så här borde det vara.

Bakvändheten, de hallucinatoriska inslagen och potpurriet av nutid, minnen och visioner fångar mitt intresse. Berättelsen om Sayed bryter av Sid-lunken och hindrar tristessen från att vara tråkig, likt Wissams kaosartade leverne färglägger berättelsen om Sids vistelse i Mellanöstern. Jag blir rent av nyfiken. Vad kommer det att bli av Sayeds ljudkollage? Och vad var egentligen grejen med hans farfars roman? Frågetecknen låter mig konstatera att Sid/Sayed, passande nog, inte når ända fram. Det gör inte Stiga sol, smälta is heller.

Robert Johansson-Mars