Vid sidan av hämmade minnen – Sara Runesson läser Yu Hua

december 19, 2017

I den kinesiske författaren Yu Huas debutroman Rop i duggregn från 1991 pågår ett minnesarbete. Sun Guanglin, en nu vuxen man, tänker tillbaka på tiden i den fattiga lilla bondbyn där han växte upp. När han sex år gammal blir bortadopterad till en ny familj som bor i staden tycks livet gå mot en ljusare framtid, men när adoptivfadern fem år senare går bort tvingas han tillbaka i olyckan – med en biologisk far som behandlar honom som en paria. Men medan den manliga protagonisten växer upp och tillåts iaktta sin omvärld, förläggs de kvinnliga rösterna i hans omgivning istället till marginalerna.

 

Yu Hua räknas till en av Kinas mest framstående författare, och fick sitt genombrott med boken Att leva från 1992. Boken filmatiserades även av Zhang Yimou, regissören till bland annat Flying Daggers (2004), men förbjöds i Kina för sitt kritiska porträtt av den kommunistiska regimen. Censuren bidrog till att både bok och film fick en större internationell uppmärksamhet. Yu har belönats med flera litterära priser, både internationella och inhemska, och hans romaner har översatts till ett flertal språk. Wanzhi, som även gett ut den senare boken Bröderna från 2006, är ett mindre förlag som ger ut kinesisk litteratur på svenska. Rop i duggregn kommer nu för första gången ut i svensk översättning av Anna Gustafsson Chen.

 

Den ständigt gnagande hungern, skillnaderna mellan stad och land och den starka viljan bort är några av de teman som blir synliga i romanen. Kontrasterna mellan de nyinflyttade stadsborna och bondungarna, som Guanglin själv benämner dem, blottar sig i saker som att bära ”köpeskjortor och köpebyxor” eller att gå i hemsydda shorts av grovt tyg med bar överkropp. Även att ha den dyra sesamoljan över sina grönsaker blir en klassmarkör. Familjen måste hela tiden förhålla sig till den förhärskande bymentaliteten; de är både rädda för att förhäva sig och suktar efter att vinna de andras respekt. Som skildring av detta fungerar romanen särskilt bra. Yu väjer inte för att gestalta familjens oförmåga att kontrollera sina liv i nästintill absurda scener, och detta med hjälp av galghumoristiska uttalanden. När risfälten ödeläggs av regnet konstaterar fadern: ”Det kommer en tid då vi blir tvungna att äta lik.” En jämförelse låter sig göras med exempel ur den svenska arbetarlitteraturen, spontant tänker jag på Ivar Lo-Johanssons God natt, jord (1933), Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg (1935) och Sara Lidmans Tjärdalen (1953), som alla behandlar en liknande tematik. Men utöver hungern och landsbygdsskildringen, skymtar här även slutskedet i den totalitära regimen under Maos envälde fram. Partitjänstemän rycker in, personakter skrivs, någon döms till omskolning och blir paraderad genom staden som straff för opassande beteende. Den ateistiska läran förbjuder även byborna från att hålla de kontrarevolutionära bodhisattva-statyetterna i sina hem.

 

Att det framförallt är de manliga klassresenärerna jag associerar till har sin grund i, förutom det uppenbara i att Sun Guanglin är en man, kvinnornas begränsade handlingsutrymme och den ständigt närvarande manliga blicken. En, med dagens mått mätt, rätt så unken kvinnosyn tränger sig fram mellan sidorna och blir för mig det mest brännande problemet i romanen. Efter att ha strukit under en del klichéartade och fadda meningar som, ”Hon hade en blommig blus och när jag såg brösten skälva innanför den tappade jag med ens känseln i skalpen” och ”Flickan som var själva inkarnationen av alla mina drömmar”, avslutade jag resignerat arbetet. Hur många blommiga blusar och shorts med skimrande lår och köttiga skinkor ryms i en roman? Kvinnorna som dyker upp i Sun Guanglins liv beskrivs nästan uteslutande med hjälp av sina kroppsliga attribut.

 

Jag prövar att i alla fall nyansera mina reaktioner genom att göra en kontextuell läsning av ett samhälle som inte bara tidsmässigt, utan även kulturellt skiljer sig från vårt. Äldre kvinnor är fortfarande oförmögna att ta sig fram längs vägarna på grund av sina bundna fötter och på alla ställen tycks de hämmade kvinnorna vara inkapabla att ta makten över sina liv. Problemet är att jag ständigt möts av en berättare som i boken inte lyckas distansera sig från de schablonartade bilderna. Som i förbigående beskrivs kvinnor som trångsynta och misstänksamma – ibland tjattrar de även som ankor. I kontrast till huvudpersonens blyga framställningar av att för första gången onanera och att få könshår blir skildringarna av de första mötena med det, i dubbel bemärkelse, andra könet istället förvridna. När Sun Guanglin kommer i kontakt med en illustrerad bild av ett kvinnligt underliv visualiseras det i följande formulering: ”Istället för den skönhet jag hade föreställt mig såg jag ett obeskrivligt groteskt beläte, en smaklös avbildning med ondskefull utstrålning.” För en stund förpassas jag till en bild av en värld som närsomhelst tycks kunna slukas hel av en hotfull vagina dentata. I ett annat avsnitt liknas en kvinna vid en fet sugga vars skvalpande fläsk ger honom sådana enorma rysningar att de väcker otäcka fantasibilder. Scener som dessa ger åtminstone fog för liknande metaforer. Och när ett helt kapitel vigs åt historien om Sun Guanglins farfader och fader, får kvinnorna en oavbrutet perifer plats. Framförallt den tysta modern försvinner som en chimär bakom sin blå sjalett.

 

Guanglins berättelse, som trots allt är fylld av en rad skakande händelser; han misshandlas svårt av både sin far och sin storebror, huset brinner upp, lillebrodern drunknar i floden och till slut tycks hela hans existens förnekas av familjen, lyckas inte riktigt gripa mig. En orsak kan vara att jag som läsare redan från början vet att han kommit undan. Även om inte mycket avslöjas kring hans nuvarande liv får vi reda på att han kom in på universitetet i Peking och har ett arbete i staden. Kvinnorna lämnas istället kvar åt sina öden. Och kanske är det just på grund av att den tragiken inte tycks medveten hos den iakttagande blicken, som jag ständigt glider ur hans grepp. Kvinnornas röster marginaliseras i romanen på samma sätt som de marginaliseras i det samhället vilket porträtteras. Flickan, som han som barn idealiserar och drömmer så mycket om, påträffas exempelvis i ett senare skede. Hon är nu en ensamstående mor som försörjer sig genom prostitution och att tvätta presenningar. Scenen när de efter en lång tid åter möts berör mig först, men när den därefter avslutas med en kommentar om kvinnors skönhet och åldrande rycks jag återigen ur stämningen.

 

Så vände hon sig mot brunnen och avslöjade obarmhärtigt sin hängande bak och kraftiga midja. Jag vände mig om och gick därifrån. Jag uppfylldes av en stor sorg, inte för att Feng Yuqing hade glömt mig utan för att jag för första gången med egna ögon hade sett hur skönheten brutalt förgås.

 
Romanen är genomsyrad av liknande ögonblick där Sun Guanglin får uppenbarelser och kunskaper kring livet. Tyvärr får de ofta formen av stolpiga plattityder. Språket tar inga djärva vändningar och liknelserna känns för det mesta återanvända. När Sun Guanglin på sida trettiofyra beskriver hur han ”färdas längs minnets långa och vindlande vägar”, tappar han, för att använda ett lika stelnat uttryck, min inlevelse längs vägen. Handlingen som byggs upp genom att berättaren till varje händelse inleder med olika variationer på ”jag minns”, bidrar till en repetitiv och ganska sömnig struktur. Några mycket målande scener finns ändå. När farfadern på sin dödsbädd liknas vid en sorgsen vattenbuffel på väg till slakt och vars själ flugit iväg, försjunker jag i en vacker sinnesstämning.

 

Jag funderar även, mot bakgrund av titeln, vad för slags rop det är romanen faktiskt skildrar och symboliserar. En initial tanke är passagen då elden som slukar familjens hus bryter igenom lågorna som ett väldigt skri. En annan tolkning skulle kunna vara att se det som ett förenat vrål från kvinnorna, en slags protest över det rådande samhället. Redan på första sidan hörs en främmande kvinnas förtvivlade gråt och hesa skrik i natten. Och modern, som i resten av romanen är tyst, får vid sin dödsbädd plötsligt en stark röst – ett skrik letar sig ur hennes mun och hon beklagar sig över sitt liv med den otrogne maken. Jag ser framför mig en kör av tårade stämmor som får, om inte en uttryckt hämnd, så i alla fall ett rop på hjälp som bryter tystnaden i det stilla duggregnet. Det är en tolkning jag vill göra, kanske för att ge dem upprättelse.

 

Utan att ha läst de efterföljande romanerna som fått större uppmärksamhet, tror jag att boken, som har lika många år på nacken som undertecknad i sammanhanget ska läsas som just en debut. I brist på ett språkligt driv och med flera haltande kvinnliga personteckningar faller den ganska platt. Men som en ingång till en modern kinesisk historieteckning fungerar den ändå bra. Sun Guanglins skildring av sin barndom är trots den inneboende misären, ofta både nostalgisk och sentimental, och får mig att fundera vidare över på vilket sätt minnet fungerar som inspirationskälla för uppväxtskildringar; hur en hemlängtan ändå kan bli synlig i de hemskaste av minnen.

 

Sara Runesson

 

Sara Runesson, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap på Uppsala Universitet och praktikant på kritiklabbet.

Yu Hua, Rop i duggregn , Wanzhi, 2017

Postad under: Verkflöde

Kommentarer inaktiverade.