Förfall eller förvandling? – Tolv kritiker om det kritiska arbetets ställning

januari 08, 2018

Att börja läsa humaniora på universitetet, att själv börja skriva, att försöka ge sig in i kulturbranschen och kanske så småningom vilja ägna sig åt kritik – ingen av ansatserna är något som vare sig föräldrar, bekanta eller statistiska undersökningar rekommenderat mig. Åtminstone inte som ett sätt att försörja sig på. Men ändå är vi flera som både drömmer och strävar efter just detta; att få utforska, bidra till och bli en del av en större diskussion och ett samtal kring kulturen, som i bästa fall säger oss något om samhället vi lever i. Jag har i alla fall haft en liknande drivkraft när jag bockade av alla inledande påståenden, trots allmänhetens förmaningar. Inget av detta hade jag förmodligen tänkt mig om jag inte haft möjligheten att sitta med näsan i kulturdelen under helgerna i tonåren. För mig, som kommer från en bakgrund utan en naturlig förbindelse till kulturvärlden var den livsnödvändig. Den blev en brygga till konsten, ett sätt att öppna upp för nya perspektiv och inte minst, en ingång till språket.

 

Den norska tidningen Klassekampen publicerade i november artikeln, ”Kutter i kulturkritikken” (10/11/17), där de räknade antalet recensioner i de rikstäckande dagstidningarna från år 2007 till 2017 och fann att de halverats under tio år. Danska Information kom även de fram till att recensionerna minskat med över trettio procent i sin granskning (06/11/17). Yle har i sin artikelserie ”Vem bryr sig om kritiken?” även dem redovisat sjunkande resultat från de finlandssvenska tidningarna, gjort en enkätundersökning rörande läsarnas förhållande till kritiken och undersökt hur förhållandena ser ut för frilanskritiker. Kritiklabbet har velat komplettera, den i första hand kvantitativa, granskningen genom en undersökning av det kvalitativa arbetets utveckling. Jag skickade därför ut en enkät till ett antal tongivande frilanskritiker med lång erfarenhet i fältet för att få en bild av hur de uppfattar att situationen för kritiken förändrats under de senaste tio åren. Jag fick svar från Amelie Björck, Anneli Jordahl, Björn Gustavsson, Erik Bergqvist, Göran Sommardal, Oscar Rossi, Tomas Forser, Ulf Eriksson, Rikard Loman, Barbro Westling, Annina Rabe och en kritiker som valt att vara anonym.

 

Precis som Åsa Linderborg skriver i sin artikel ”Nu krisar kritiken – på riktigt” i Aftonbladet (13/11/17) har kritikerna sedan lång tid tillbaka beklagat sig över det krisande läget, det är inte något nytt. Men vad, förutom det minskade utrymmet i dagspressen, ligger bakom klagoropen? Genom svaren har vi fått värdefulla insikter i den ofta problematiska situation som dagens kritiker befinner sig i. Detta med hjälp av konkreta exempel och erfarenheter.

 

Den ansträngda redaktionen

I flera av svaren finns utförliga kommentarer kring hur det redaktionella mottagandet av texter förändrats i grunden. Några snabba meningar på mejl är ofta det som återstår av ett redaktionellt samtal. En respondent beskriver hur givande och inspirerande diskussioner mellan kritiker och redaktion som förr kunde förekomma över telefon är att betrakta som obsoleta, och nu fordras nästintill färdiga texter. ”Tidsbristen gör situationen absurd. I detta sammanhang betyder det i allt större grad strömlinjeformade och harmlösa texter som inte riskerar att falla utanför schablonen, eftersom det skulle riskera att någon på redaktionen skulle vara tvungen att tänka ett extra varv”, som litteraturkritikern Oscar Rossi skriver. Många saknar även det fysiska mötet, att exempelvis få träffa andra frilansare och byta uppslagsidéer eller bara för att få hålla ett samtal levande kritiker emellan. Den respons som förekommer kretsar framförallt kring formalia – texterna behöver bli kortare, sällan eller aldrig är förhållandet det motsatta. En strid om antalet tecken kanske det skulle kunna sammanfattas som.
 
Att en redaktör ber en textförfattare att breda ut sig mer eller utveckla ett särskilt intressant resonemang tycks vara ytterst sällsynt. Både den påtalade tidsbristen och de krympande redaktionerna ger effekter på skrivandet; samtidigt som skribenterna har förståelse för sina redaktörers överlastade tidsscheman, betraktar de konsekvenserna som i många fall förödande. Få medarbetare på redaktionerna leder till att var och en förväntas kunna täcka in alla former av kulturyttringar, vilket i sin tur riskerar bidra till ett lite godtyckligt urval av recensioner och att viktiga diskussioner inte bereds plats, menar teaterkritikern Amelie Björck. ”Ingen kan rimligtvis hålla sig uppdaterad på alla fält och genrer samtidigt”, som hon uttrycker det. Ett problem tycks vara att redigeringen av texterna ofta uteblir. Som ett exempel på detta beskriver en kritiker hur artiklar som skickas in till helgen inte ens läses av ordinarie redaktör, utan istället tas emot av en redigerare från TT. Bilden av relationen mellan skribent och tidning kan kort sagt beskrivas som fragmenterad. Det kollektiva ansvaret för texterna tycks inte vara lika närvarande längre. Samtidigt menar flera att mycket berott på vilken tidning de arbetat för och lyfter positiva erfarenheter från enskilda redaktörers arbete och inflytande.

 

 

Utsiktslös löneutveckling

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är titeln på skådespelaren och författaren Evin Ahmads debutroman. Titeln klingar som en parodisk relief till de konstateranden jag får ta del av i enkäten. Ett tema i verket rör hur man tar sig in i kulturvärlden när man varken har ett ekonomiskt eller kulturellt kapital att luta sig tillbaka på. Något som slår mig när jag läser om de pressade ekonomiska förutsättningarna för kritiker idag är svårigheten för en person i en liknande situation att våga satsa på skrivandet.

 

När de tillfrågade får svara på frågan hur stor del av deras totala inkomster som utgörs av skrivandet idag jämfört med för tio år sedan, svarar en del att den gått från att utgöra huvuddelen av inkomsten till att bli ungefär en tredjedel eller till och med så lite som en tiondel. En kritiker menar att om arbetet för tio år sedan bildade en, om inte annat, hygglig basinkomst, så skulle det inte gå att leva på skrivandet idag – även om hen skulle leka med tanken att lägga ner så mycket som 80 timmar i veckan. När författaren och litteraturkritikern Anneli Jordahl gör en jämförelse mellan arvodena då och nu noterar hon att det inte skett någon löneutveckling på snart trettio år. ”Ett eländigt lågt arvode”, antecknar jag från ett annat av beskeden. Jämförelser görs i svaren med andra yrkeskategorier, och med en timlön som räknas ut till knappt 80-100 kronor för en kritisk text, hamnar den långt under den genomsnittliga svenska timlönen, vilket framförs av flera. En fråga vi ställer i enkäten rör hur mycket mer ersättning som skulle behövas för att komma upp i en enligt kritikerna själva skälig timlön. Ett förslag görs utifrån en tänkt modell där kritikern, med det dubbla arvodet, skriver fyra reflekterande texter i månaden, vilket den tillfrågade menar är taket för vad en tänkande hjärna klarar av. Månadslönen skulle då ändå hamna under vad ett kafébiträde tjänar. Till sist frågar sig skribenten om det finns någon som kan och får skriva fyra texter per månad.

 

En lösning på problemet verkar helt enkelt vara att anpassa sitt arbete efter arvodet. Men med det kommer både en bristande lust och ett urholkande av arbetet i sig. Att exempelvis inte tycka sig ha tid att läsa nyskrivna manus i förväg inför en teaterföreställning eller att på andra vis inte kunna sätta sig in mer övergripande i en konstforms utveckling bidrar till mindre kunskap. Måtten sätter gränser för vilken kunskap som kan förmedlas, framhåller Amelie Björck. Om man vill göra det så sker det i sådana fall ideellt. Ett annat svar gör gällande att det med ökad erfarenhet går att lägga ner mindre tid på skrivandet, men det har att göra med att personen ifråga nu gjort liknande uppdrag under en längre tid. Något som alltså inte är möjligt när man är ny i gemet. Utifrån de här resultaten, kommer inte många slott att bli byggda av vare sig mig eller mina aspirerande kritikervänner, konstaterar jag.

 

 

Det digitala skiftet – en generationsfråga

Men andra förhållanden än redaktionernas arbete och den ekonomiska situationen har förstås förändrats under tidsperioden. Ingen kan möjligen ha gått miste om medievärldens omfattande digitalisering och de sociala mediernas intåg i densamma. Vi frågar i enkäten hur läsarresponsen förändrats under perioden, hur viktiga sociala medier har blivit för att nå ut till en publik och hur den stora tillgängligheten av olika former av internationella publikationer har påverkat kritikernas arbete. Av svaren framträder en ganska enhällig åsikt om att både brev och mejl från läsare har minskat. Samtidigt är svaren kring användandet av sociala medier varierande och några menar sig stå helt utanför dem. Det här blir förstås intressant för mig som nittiotalist, som ser det som en så naturlig del av vardagen att ta del av artiklar och recensioner genom Facebook att jag ibland glömmer bort att det är just ett företag som modererar flödet. Det kan till slut uppfattas som att scrollandet där faktiskt utgör en hel bild av verkligheten och att det är summan av det offentliga samtalet, om det är möjligt att tala om som en singularitet. En tanke reses kring huruvida redaktionernas urvalsfunktion kan sägas ha ersatts av algoritmer. Att personer i min generation med skrivambitioner lagt upp sina alster på sociala medier för att försöka bryta igenom det stora vita bruset har under de senaste åren varit nästintill en självklarhet. Nu går det däremot att ana ett ifrågasättande. Fler och fler tycks vilja ta sig därifrån. Och kanske har det att göra med det som Anneli Jordahl påpekar, en like och en delning här och där känns abstrakta och det blir till slut svårt att mäta värdet av dem. Andra menar att de nya medierna tar alltför mycket av koncentrationen i anspråk och att det därför påverkar det självständiga tänkandet negativt. Det finns följaktligen ett värde i att stå utanför dem. Litteraturkritikern Erik Bergqvist skriver till exempel: ”Utanförskapet är viktigare (för mig alltså), och då menar jag (bland annat): som skribent gör jag bäst ifrån mig om jag befinner mig en bit ifrån samtalens påstådda eller verkliga kärna.” De olika aktörerna som verkar i det nya medielandskapet och ekonomin äter helt enkelt upp för mycket uppmärksamhet.

 

Det värde som trots allt går att plocka ut ur svaren angående digital publicering är framförallt den förmedlande funktionen. Att publiken exempelvis väljer att läsa recensioner av teateruppsättningar innan de bestämmer sig för vilken pjäs de ska gå på är märkbar. Därmed inte sagt att det bidrar till något vidare kritiskt samtal. Att dela en bokrecension på Facebook får formen av ett boktips. Litteraturkritikern Björn Gustavsson ifrågasätter om Facebook alls är ett lämpligt medium för kritiska diskussioner. Flera av kritikerna menar att det kanske är en generationsfråga, men att plattformarna snarare går att liknas vid verbala överflöden och samtal som saknar slut. Annelie Jordahl lyfter försiktigt möjligheten till att nya slags samtal mellan upphovsman och kritiker kan uppstå på sociala medier, vilket båda i bästa fall skulle kunna ha ett utbyte av. Samtidigt går det rent etiskt inte att recensera varandra efter ett liknande samtal. Litteraturkritikern Annina Rabe menar även hon att det går att ha givande diskussioner på Facebook, men att sociala medier också gjort det svårare att dra gränser för jäv. Samtidigt, fortsätter hon, har korruption funnits i litteraturvärlden i alla tider och jävsproblematiken var betydligt värre förr, då vänner helt öppet recenserade varandras böcker och “beställd” kritik kunde användas som vapen i litterära fejder. Det här är något som även Jens Christian Brandt påpekat i en recension av Hjalmar Söderbergs samlade artiklar i Dagens Nyheter (17/12/01): ”Som kritiker kunde man den gången sitta på Rydbergs och klunka i sig åtskilligt i sällskap med någon kollega, vars senaste verk man sedan raglar hem och lyfter till skyarna. Alla kände alla, redan då.”

 

Att kritik från utlandet idag finns lättillgänglig lyfts av flera som en positiv aspekt av digitaliseringen. Några menar att den internationella kritiken håller högre klass, med exempel som Frankfurter Allgemeine Zeitung, The Guardian och New York Times. Samtidigt är ”vinklingsbarheten och klickkåtheten” märkbar även där. Så kallade opinion pieces vinner allt större mark, menar Oscar Rossi.

 

Frågan jag ställer mig är om det i själva verket är min egen generation som är med och bidrar till detta landskap av platta resonemang och åsikter utan grund? I svaren kring hur kritikerna ställer sig till det värderande momentet och om det förändrats längs vägen, framhåller många att de i unga år kanske hemföll mer åt ett tyckande, medan de idag är bättre på att nyansera sig. Amelie Björck tycker sig ha sett hur unga kritiker ibland behandlas som ”kanonmat” på tidningarna. De tillåts stå för starka åsikter och får sedan ta emot efterskalven av dessa utan förberedelse. Kanske är det så att vi som vuxit upp med snabba tyckanden och klick tagit med oss tendensen in i det kritiska samtalet, när vi i samma veva erövrat internet. Mot bakgrund av enkätsvaren undrar jag om det tillåtits i lika stor grad ifall vi likt tidigare generationer haft en redigerande hand över axeln innan vi publicerat oss. Om så är fallet, finns det förstås hopp om att vi en dag växer upp och tillägnar oss konsten att ge våra åsikter en bredare grund. Även att vi tillåter oss en långsamhet som konsten många gånger kräver, men frågan kvarstår vem som ska bidra med den kunskapen ge oss de verktygen när skrivandet sker alltmer frånkopplat det redaktionella sammanhanget. På det här sättet försämras förutsättningarna för en återväxt.

 

Ifall det stämmer som bland annat Amelie Björck skriver, att det idag finns mindre utrymme för teoretiska resonemang och estetiska diskussioner än tidigare i kritiken, eller att det räcker med att, som ett annat av exemplen berättar om, råka skriva en för lång artikel med för krångliga ord för att en tidning ska slopa ett långt samarbete, känns framtiden som kritiker uppgiven. Även om det inte går att förvänta sig någon lön att tala om för sitt skrivande, och om att vara kritiker inte ens kan ses som ett regelrätt yrke längre, så hade jag i alla fall hoppats att de kunskaper jag bland annat förvärvat efter fem år på universitetet var värda något. Vad ska jag med de lärdomarna och insikterna till, om det bara uppfattas som elitistiskt och alltför akademiskt att teoretisera sina värderingar?

 

 

En ny riktning

Sammanfattningsvis har det redaktionella arbetet minskat och de ekonomiska förutsättningarna för både tidningar och kritiker verkar minst sagt vara satta i gungning. Samtidigt är frågan hur vi i dagens medielandskap ska hitta nya möjligheter att skapa hållbara vägar för att både kunskaper och den utforskande experimentlustan i kritiken ska få leva vidare och frodas? Det här ser jag som en uppgift som alla som värnar om det kritiska samtalet och uppdraget måste ställa sig, inte minst redaktionerna. Uppenbart i svaren är att det finns stora skillnader i olika tidningars tillvägagångssätt och hanterande av relationerna till sina frilansare. Naturligtvis väljer en kritiker till sist vilken tidning hen väljer att samarbeta med, inte enbart utifrån ekonomiska förutsättningar, utan även utifrån redaktionella sådana. Vilket slags medieklimat vill tidningarna vara med och bidra till? Nya initiativ tas redan, inte minst på internet. Kritiklabbet är bara ett av dessa.

 

Vad en kvalitativ undersökning som denna kan bidra med jämte räknandet av recensioner är ett synliggörande av var i leden det kärvar, vilka behov kritikerna själva anser finns och vad som måste förändras för att en initierad kritik fortsatt ska få existera. Att möta andra kritiker, att bli en del av ett större samtal och att få mer resurser till reflektion och inläsning är några av de mest representerade önskemålen. Därutöver att bereda plats för en mer lokal kritik som rör sig bort från en Stockholmsfixering när det exempelvis rör sig om teaterrecensioner för att utveckla dialogen med läsarna. Även att ge mer plats åt kvalitetstitlar och skönlitteratur på kultursidorna. Samtidigt skulle det även vara av vikt att höra hur de yngre kritikerna ställer sig inför framtiden, en liknande undersökning med det nya gardet vore välkommen. Bilden skulle förmodligen bli en annan. Huruvida de anser sig fast i en resignerad situation eller om de ser andra möjligheter är något jag endast kan spekulera i. Därefter måste vi även fundera kring varför utvecklingen ser ut som den gör. Förutom ekonomiska omständigheter, är det så att allmänheten inte längre är intresserad av kritiska resonemang? Jag tror inte att så är fallet, vilket exempelvis uppenbarades i resultatet av Yles undersökning. Och precis som Åsa Linderborg skriver i sin artikel, är kultur något som många värdesätter och vill lägga pengar på. Kritiken fungerar, bland annat, som en granskning av vad vi lägger våra skattepengar på. Men det är svårt att sakna något som man från början inte haft tillgång till – en person som växt upp i den så kallade klickokratin kan eventuellt få svårt att se värdet i fördjupade texter. Men en rörelse bort från nämnda klimat ser vi redan nu, när digitala prenumerationer och betalväggar blir allt vanligare. ”Utan en rik samhällsdiskussion förtvinar både medborgarens förmåga att delta i diskussionen om det samhälle vi lever i, och i förlängningen samhällets underlag att betrakta sig självt”, som Oscar Rossi summerar det.

 

Det är min önskan att både jag, mina kollegor och de kritiker som jag vuxit upp med, i framtiden ska få det framförda förslaget om minst 8000 kronor i arvode, komma ifrån pressen på att endast leverera tydliga värderingar och slippa behöva resonera i termer som: ”Vi leker med tanken att kritikskrivande är ett riktigt jobb.” Förhoppningsvis blir synliggörandet av situationen för kritiken en nystart istället för ytterligare en spik i kistan.

 

Sara Runesson

 

Sara Runesson, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap på Uppsala Universitet och praktikant på kritiklabbet.
Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.