Kopparödlan är ett av Sveriges vanligaste kräldjur. Trots detta förvirras många av namnet. Den benlösa ödlan liknar snarare ormen. Den första av två delar i Ingela Strandbergs senaste diktsamling Att snara en fågel heter just ”Kopparödlan”. Som titlarna indikerar är djuren ofta närvarande i Strandbergs dikter. Tillsammans med andra återkommande motiv som skogsrået och sårbara kroppsdelar ger de liv åt en tematik som likt den lilla ödlan inte är vad den vid första anblick förefaller.

Dikterna präglas av dualismer: förtvivlan och försoning, växtligt och animaliskt liv. Det finns en konfliktartad inställning till både det egna jaget och till naturen och djurriket. Det som först verkar vara en okomplicerad vädjan om försoning visar sig snart bestå i ett ambivalent begär. Diktjaget genomgår en prövning där hon måste bryta sig ur sin egen låsning men samtidigt vara i kontakt med sitt inre. Är det möjligt att både fly från sig själv och samtidigt finna tillbaka till sig själv? Utan att misslyckas med bägge delar? Spänningsförhållandena genomsyrar dikterna och bidrar till väl uttänkta kontraster. Läsningen blir dramatisk och stillsam på samma gång. Pulserande hjärtmuskler trängs in i källarhål, levande och stormiga hav är av metall:

Sen lyste vi på katter

och onanister som vaktade

på hjärtats rytm i sina trånga källarhål

Jag står vid ett hav av putsad mässing

jaget är en myt

vetet är sant

De konkreta kontrasterna gestaltar den genomgående konflikten i Att snara en fågel. En komplex längtan efter förståelse och en vilja att nå sitt inre för att uppgå i något större och allmängiltigt. Dikterna väcker frågan om denna frigörelse alls är möjlig, eller om människan är dömd att vandra längs med begärets irrvägar. Strandbergs poesi lyckas beskriva klyftan mellan vetskapen om den egna existensen och dess innehåll, samt det faktum att denna inte kan överbyggas: en medvetenhet om en desorientering inför vad som verkar vara en menlös och absurd värld. På så sätt är bokens tematik tydligt, och klassiskt, existentiell. En kortare dikt ur den andra delen ringar in tematiken:

Barn är som fåglar

som flyger fritt

Några av dem snaras

Då är de långt hemifrån

från kärnan

fast de bor i den

När jag först läser dikten är bilderna konkreta: en fysisk brutalitet mot oskyldiga barn. Men orden antyder också en själslig brutalitet: en vilja men samtidigt en oförmåga att identifiera sin egen plats och mening. Genom dikternas ideliga påminnelser om människans kamp med sin egen mystiska existens blir jag medveten om ett djup som börjar i texten men som sträcker sig ut och blir universellt.

Diktsamlingens första del gestaltas av ett ängsligt diktjag. Hon vägleds av andra karaktärer genom olika miljöer och händelser i ett försök att förstå sin egen tillvaro. Dikterna är fyllda av en osäkerhet och förlägenhet, skildrad genom rädsla, klaustrofobiska beskrivningar, nakna kroppsdelar och blod. Triviala och vardagliga beskrivningar skärs mot övernaturliga inslag som talande djur och en levande växtlighet. Jag relaterar genast till, det ofta vilsekomna, diktjaget när jag försöker orientera mig genom diktsamlingens yttre miljöer och inre känslostormar.

Trots den första delens höga närvaro av andra gestalter, inte minst i Rået och Kopparödlan, är ensamheten tydlig. Även detta sker genom en skickligt framskriven kontrast mellan andra varelsers auktoritet och diktjagets osäkerhet. Bland andra personer kan man känna en större och mer konkret ensamhet. I den andra delen står diktjaget rakryggad, avböjer all hjälp och har en tuffare attityd. Självet blir aldrig ensamt trots frånvaron av andra gestalter. På detta vis kontrasterar även bokens två delar varandra.

I detta svårtacklade cirkelförlopp att fly från sig själv och finna sig själv, föreslås det att livet går an ändå. Om än fången i sin egen kropp, i en stagnation, finns existensen. Bokens första del kan tänkas erbjuda en alternativ livsstil i form av någon slags acceptans:

Jag tycker om dikena

mina trogna följeslagare

Tycker om deras grumliga

vatten deras gömda

underströmmar och deras grunda

förslag till överlevnad

I bokens andra del har alltså attityden skiftat och känns hård och enveten. Djuren är fortfarande närvarande, men de bär inte på hemligheter och deras vägledning behövs inte längre. I interaktionen med djuren är jaget orädd och har kontroll. Ett upprepat ord är det oåtkomliga vilket styr tillbaka mot den tidigare existentiella konflikten. Att inte kunna sätta ord på livets inre essens är ett sorgligt öde. Många har ändå bemödat sig. Albert Camus försökte med sin absurdism i Myten om Sisyfos att beskriva den totala medvetenheten genom bilden av en man som såg sig i spegeln. Visserligen går det att förstå hans och andras törst efter att förstå vitsen med livet. Men det finns något ödmjukt i Strandbergs uppgivelse och resignation. Hon låter istället det levande, skogen och djuren, skildra världen och själen, och beskriver på så sätt kampen som uppstår när dessa två förenas.

Och när vi möts igen

Är jag en främling

Vilken som helst

Precis som jag kommer att vara

En främling vilken som helst

Också inför mig själv

På en lång lång rad av öar

Samlingen känns ibland som en hyllning till ensamheten och självständigheten. I vår individbaserade och avskärmade era speglar Strandbergs poesi samhällets individualistiska utveckling. Men det finns också tidlösa aspekter i dikterna, allmängiltiga tankar om existensen vars relevans aldrig kommer att försvinna. I Att snara en fågel behandlas dessa frågor på ett diskret vis. Där finns ibland en uppmuntran till kollektivet och andra motiv igenkännbara från tidigare verk av Strandberg. Men paradoxen blir att diktjaget som individ står inför sin egen frigörelse. Framförallt i den första delen där ensamheten och osäkerheten utmärker sig. Andra delen slätar över denna grova individualism något. Men det läsaren framför allt lämnas med är tankarna om hur låst människan är inuti sig själv. ”Jaget existerar inte, vetet existerar”, påstår en av dikterna.

Strandbergs poesi kan även läsas som en kritik mot vårt individualistiska samhälle, och detta är det bästa med samlingen. Den är lättillgänglig med ett vackert språk och tydliga bilder. Kompositionen är enkel och klokt disponerad i sina två kontrasterande delar. Men så fort grubblet går igång kan tanken ta många spår. Det som först verkar enkelt visar sig snart väldigt öppet för tolkning. Balansen mellan det lättillgängliga och svårgripbara ger samlingen flera bottnar.

Stundtals, när sättet att angripa konflikten börjar kännas monotont, är det frågan om orden och bilderna kunde ha fördjupats ännu mer. Om de kunnat leda läsaren ännu djupare in på spåret, innan de viker av, och på så vis ha emanerat ännu tydligare i det allmängiltiga som Strandberg tycks söka. Kanske är det dikternas tydliga sammanhållning och liknande grepp som gör att det ibland känns oskarpt. Vissa av dikterna försöker att sticka ut och bredda läsningen, exempelvis de som inleder den andra delen. Jag hade önskat att dessa var fler. Trots att samlingens konsekventa stil och bildspråk är vackert finns risken att textens kraft försvinner när det blir alltför upprepande.

Frida Påhlsson