Nästa möte för ”Kulturbyråkratiskt avantgarde för främjande av kritisk offentlighet” (KaKo) arrangeras som ett samarbete mellan Region Västmanland och Kritiklabbet i Sveriges sjätte största stad, Västerås, 2 och 3 november. Mötet inleds klockan 14:00 på tisdagen och slutar klockan 12:00 på onsdagen. Härmed är alla i det nordiska KaKo-närverket hjärtliga inbjudna till att sluta upp till denna vår femte träff. Detaljerat program kommer senare.

Inför sammankomsten i Västerås i november växlade Axel Andersson, redaktör på Kritiklabbet, och Helena Öberg Carlsson, kulturutvecklare på Region Västmanland, några tankar med varandra.

Vill du anmäla dig till KaKo i Västerås? Skriv till: redaktionen@kritiklabbet.se

Axel till Helena
Hej Helena, vi på Kritiklabbet är mycket glada att vi kan genomföra nästa KaKo-möte i Västerås, tillsammans med er på regionen. Denna gång är idén att vi fokuserar på hur kritiken kan ta plats i regionala och lokala kulturplaner. Men låt oss börja från början. Jag kommer ihåg att Magnus William-Olsson, du och jag träffades för ungefär två år sedan på konditoriet Vetekatten i Stockholm (då pre-pandemiskt sorgfritt och slamrande) och hade en animerad och givande diskussion om kritik utifrån ett regionalt perspektiv där du berättade om många spännande uppslag. Då var du relativt nytillträdd kulturutvecklare på Region Västmanland. Det var tydligt att du var en person som fick idéer att bli verklighet. I KaKo-sammanhang har du sedan presenterat lite av ert arbete i Västmanland för den litterära och kritiska offentligheten. Kanske kunde du berätta lite mer om dina visioner och vad det är som har hänt under de senaste två åren för de andra i nätverket?

Helena till Axel
I juni 2019 fick jag i uppdrag av Region Västmanland att utreda och kartlägga litteraturen som konstform. Jag är själv författare och relativt nyinflyttad till Västerås och Västmanland. Ganska snart stod det klart för mig att den isolering och ensamhet jag upplevt i min författarroll inte vara personlig utan strukturell. Att blicka ut över det litterära Västmanland var att blicka ut över ett vitt landskap, Västerås kan visserligen stoltsera med en Nobelpristagare, Tomas Tranströmer, som var yrkesverksam här, men i övrigt råder det en kultur som är teknikdriven. Västmanland består av bruksorter och kulturen har generellt sett en svag ställning. Jag insåg ganska snabbt att mycket handlade om att bygga en infrastruktur för litteraturen och verksamma inom ordkonstområdet. Ett första steg blev att skapa en gemensam mötesplats för yrkesverksamma konstnärer; Kulturlabbet, med seminarier, workshops och nätverkande. I dialog med författarna genomförde vi sedan två kursomgångar med Monika Fagerholm som kursledare, totalt sju kurstillfällen under drygt ett års tid. Det var en viktig markering att sätta nivån och erbjuda kursen till professionella författare. Sedan våren 2020 pågår ett Kulturrådsfinansierat samarbete med Lunds universitet kring Omställningsberättelser, med klimatforskare och sju konstnärer; författare, filmare, bildkonstnärer och en dansare. Under 2021–22 ska vi samla in berättelser från Västmanland och transformera dem konstnärligt. Nu i somras startade vi också en ny litteraturfestival – Sommarbok i Bergslagen, i Norberg.
Litteraturen som konstform är även kopplad till ett nytt filmresurscenter under bildande, som har fokus på manusskrivande och arbetet med KulturARvs berättarna, en app där barn ska kunna publicera berättelser om sin närmiljö. Arbetet med den regionala kulturkritiken består än så länge i en pågående dialog, nu senast i form av ett scensamtal i Norberg.
https://open.spotify.com/episode/3bqesplimUgz7g2Ja4Sjuc?si=fd5e41eb88604dbd

Axel till Helena
Jag tror att många som skriver och utövar olika konster kan känna igen sig i den bild du målar om ensamheten. Något som understryker vikten av att det finns tjänstemän som kan sammanföra olika (ensamma) röster. Ett förhållande som du förstår väl genom dina två roller som författare och tjänsteman. Jag gillar också att du skriver om en litterär ”infrastruktur”. När vi startade Kritiklabbet tänkte vi ofta visuellt i former av infrastruktur – främst på slussen som en metafor för det kritiska arbetet. Infrastruktur är också intimt förknippat med offentlighet, den finns där för att vi alla ska kunna använda den eller för att den ska komma alla till del. Detta leder oss tillbaka till den ”kritiska offentligheten” och de förutsättningar som finns för att också kritiken kan bli del av de litterära infrastrukturerna ute i regioner som Västmanland. Tusen tack för länken till det fina samtalet som jag lyssnat på med intresse. Där berör du mot slutet framtiden och er intention av att försöka skriva in kritiken i den regionala kulturplanen i Västmanland. Kan du säga något om varför detta är ett viktigt steg i det större arbetet kring konstnärliga infrastrukturer och hur ni inspirerats av ställen som Bergen och Halland som redan tagit detta steg?

Helena till Axel
Vi lever i en tid där vi förleds att tro att allt kan köpas och säljas. Att allt har sitt pris. Att litteraturen handlar om böckerna. Men litteraturen är större än så. Jag tror att litteraturen håller samman mänskligheten över tid och rum, det är genom litteraturen människan blir till, människan som universums öga, genom litteraturen kan vi röra oss runt det obegripliga och tänja på gränserna för våra flämtande, korta liv. Visst, vi behöver berättelser som förströelse, underhållning och flykt. Men litteraturen står för ett djupare tänkande, ett tänkande som har en annan rytm än vår skenande samtid, därför måste vi stilla oss och skapa sammanhang, så att vi kan läsa och tänka tillsammans. Jag tror att det är den stora utmaningen som kulturtjänsteman att stå upp för den konstnärliga hållningen, att föra in andra dimensioner, ge plats åt poesin och inte malas ner av det offentliga språket som inte rymmer ord som kärlek, kåthet eller tvivel – det som gör oss till människor. Vi är på samhällsnivå överens om att vi behöver konsten och varje år slussas miljontals kronor ut till regionerna genom kultursamverkansmodellen, för att konsten ska uppstå nära människorna och möta dem i deras vardag. Men för att konsten ska nå fram kan den ibland behöva dyrkas upp och förstås i sitt sammanhang, tolkas genom ett lager av erfarenhet – och det måste gälla oavsett om den uppstår på Södermalm i Stockholm eller i en nerlagd gruvby i Bergslagen. Därför behöver vi kritiken. Och därför är det så viktigt att Bergen och Halland har gått före och visat att kritiken kan vara en självklar del av konsten. Att konsten ekar tomt utan kritiken.

Axel till Helena
Paul Claudel skrev en gång att det i dikten måste finnas ett nummer som avhåller oss från att räkna. Kanske kan vi förstå det som ett nummer avhåller oss från att tro på att det kvantifierbara ger oss en absolut sanning. En vacker plats att tänka på ett möte mellan konsten, kulturadministration och kulturpolitik samt kritiken. Detta var också drömmen med KaKo och detta nätverk mellan olika roller i den kulturella världen som ofta, liksom i ditt fall, ryms inom en och samma individ. Men konsten måste också skapa sin offentlighet, vilket är vad kritiken (som konst) gör – som du skriver. Så låt oss i Västerås fundera vidare på hur vi skapar reception och delaktighet i kritikens tecken i stället för ensamhetens tomma eko!

Länk till PM till tidigare KaKo-sammankomster:
KaKo #1, Stockholm augusti 2019
KaKo #2, Halmstad mars 2020
KaKo #3, digitalt augusti 2021
KaKo #4, digitalt februari 2021

För inspel eller frågor som rör KaKo, skriv till Kritiklabbets redaktör Axel Andersson på axel@kritiklabbet.se
Tipsa gärna andra om KaKo. För att prenumerera på Nyhetsbrevet går det att skriva upp sig här: http://eepurl.com/ho-2WP. De som registrerar sig får inbjudan till framtida KaKo-möten.

KaKo mottar produktionsstöd från: