Åskådarskolan

oktober 24, 2016

Vad är publiken, hur kan den definieras? En fråga som allt som oftast kommer i skymundan för den om var publiken är. Närvarande eller frånvarande? På en trygg gradäng eller obekvämt delandes scen med aktörerna. I Argentina 2001 startades den första åskådarskolan, escuela de espectadores, av forskaren och teaterkritikern Jorge Dubatti. Idén började sprida sig internationellt 2005 och finns nu på många håll i Latinamerika. Dubatti, inspirerad av den franska teaterforskaren Anne Ubersfeld, tog publiken på allra största allvar. Det började med en fascination över de som besökte teatrarna i hemstaden Buenos Aires. I ett medielanskap med få teaterkritiker var denna anonyma publikmassa med sin mun-mot-öra förmedling av egenformulerad kritik avgörande för teatervärlden. Det var lusten och engagemanget hos denna publik som inspirerade Dubatti att gå ett steg vidare.

 

De stora moderna dramagiganterna är döda. På scenen efterlämnad av en Beckett eller en Brecht dansar nu, och stundtals irrar, ljusen från flerfaldighetens prisma. Dramats samtida form har att göra med åskådarskolornas framväxt enligt Dubatti som hävdar att denna form karakteriseras genom sin omöjlighet att formuleras i singular. Han kallar detta för en ny kanon, en kanon av just flerfaldighet (el canon de la multiplicidad). Detta kräver också hela tiden något nytt av publiken. Samtidigt, går det att lägga till, är det flerfaldigheten också något som gör att dramat börjar spegla sin publik. Medverka i en åskådarskola är att allt som oftast att inse att en publik kan vara vida olik i sina beståndsdelar, och sin kritik, men samtidigt förbli en publik.

 

Åskådarskolan bjuder in publiken att diskutera ett scenkonstverk tillsammans med någon av alla de andra aktörer som tillhör det dramatiska sammanhanget: regissör, skådespelare, scenograf, tekniker och så vidare. Samtalet leds ofta av en teaterkritiker, men skolan är inte en plats för att lära ut åsikter i en monologisk tradition. Inte heller en plats för att försvara redan intagna positioner. Skolan finns där för kunskapsbildande hos alla delar av den teatrala maskinen. När den fungerar som allra bäst går det att tänka sig att publik såväl som kritiker och aktörer på eller vid scen lär sig och lär ut. Alla i teaterrummet är åskådare, speciellt kritiker och de på scenen, är åskådare av publiken. Som Dubatti skriver: ”ingen går till teatern för att vara ensam”.

 

En viktig del av åskådarskolans samtal är att studera verkens intertextuella element, alltså det i verket som har att göra med andra verk eller kulturella företeelser och personliga uppleveser. Detta sker i en kollektiv process. Detta betyder inte att målet är någon slags överintellektualisering. Tvärt om, vad är det som en publik kan lära sig för att bättre uppleva, men framförallt fördjupa, intellektuella såväl som känslomässiga reaktioner? Förslaget är att gå bortom idén om publiken som en passiv grupp som bara mottar. Istället är det viktigt att se publiken som ett skapande subjekt med en hantverksmässig kunnighet, en kunnighet som kan fördjupas.

 

 

Åskådarskolan vilar på tio grundtankar:*

 

1) Respektera publiken som ett laboratorium för åskådandet och som medskapare i verket

2) Ta den muntliga traditionen hos åskådar-kritikern på allvar

3) Ta teatern som en komplex kunskapsform på allvar, en som kräver studier i en mängd fält för att förstås

4) Ta fasta på olikheter, följandes kvalitetsmässiga kriterier

5) Bereda plats för ett möte mellan de dramatiska konstnärerna utanför gängse teatrala former

6) Studera ett material utan att för den skull formalisera undervisningen i en skolmässighet med förväntad kunskap och prov

7) Medverkan till en återkommande teatervana och skrivande av teaterns samtidshistoria

8) Skapa en plats av pågående lärande om historia och teori

9) Separera kategorin smak från kategorierna analys och argument

10) Verka för en djupare förståelse av åskådaren som aktör genom intervjuer, statistik och självbiografiskt skrivande

 

 

Åskådarskolornas uppkomst i en lång rad latinamerikanska länder kan ses som ett tecken på dess potentiella nödvändighet i ett teateralt sammanhang. Men, varför lockar då åskådarskolan åskådarna? Kanske för att de inte definieras som en skock som fås till det ena eller andra genom dramaturgiska taktiker. I åskådarskolan går det att vara publik och kritiskt tänkande, objekt och subjekt, på en och samma gång. Vem vill inte, inför en sådan publik, själv vara publik?

 

Axel Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Ett svar till “Åskådarskolan”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *