Kritikerns arbete är ett slags seglande över torget. Dennes göromål är ofta inte väsensskilda från poetens. Snarare är de tätt sammanbundna i många avseenden. Poeten seglar också fram över världen och suger upp det som är väsentligt. Men poeten är även van vid att segla över prärien, över stäppen och över vidderna. I Stewe Claesons nya bok Snön faller i Cochise County seglar författaren och poeten fram över ett antal orter i södra USA. Staten är Arizona och landskapet är kargt och öde. Öknen sträcker sig bort över horisonten och befolkas på sina håll av små orter som är förgrenade via motorvägar. Claeson själv är huvudperson och han rör sig långsamt, eftertänksamt, fikandes, tittandes ut längs vidderna, inte sällan med sin anteckningsbok eller en lyrikantologi i knäet. Han läser såväl landskapet som dikter skrivna av människor från området. I bagaget har han ett långt liv som författare bakom sig, och medan han reser runt bland de olika poeterna och landskapen flockas minnena kring honom.
Underrubriken är Ur resedagböckerna, och boken är ett egensinnigt hopkok av de många år och anteckningar som Claeson har lagt bakom sig som översättare och introduktör av amerikansk lyrik. Amerikansk lyrik förresten, vad är det? Claeson ifrågasätter detta begrepp och understryker att han enbart har utforskat en viss amerikansk lyrik i sin bok. Ska man säga något generellt om poesin som presenteras, är det en sorts reselyrik som gärna rör sig långt bort från de stora amerikanska metropolerna. Den ligger inte långt ifrån anslaget i Claesons bok. De flesta av poeterna tycks också vara ungefär i samma ålder som Claeson. Jag får intrycket av att Claeson känner de flesta, att det är personer som är hans vänner och delar hans syn på livet. Deras poesi tycks handla om ett sätt att leva lika mycket som ett sätt att skriva på, och om ett förhållningssätt till livet och naturen som känns specifikt för geografin. De jättelika landskapen befolkades tidigare av nomadiserande urbefolkningar. Många av dikterna införlivar ett slags seglande över prärien. Ett slags prärielyrik.
Allt börjar och slutar på en marknad i södra Arizona. Trakterna kring Tucson har Stewe Claeson besökt ofta under årens lopp och tycks vara något av hans andra hem. Det visar sig vara en plats där det finns många märkliga existenser. Och inte minst en del poeter. Claeson beskriver ödmjukt villkoren för många av USA:s poeter, som ofta äger flera hus som de hyr ut i omgångar för att kunna föra en någorlunda dräglig tillvaro som poet. Många rör sig som ett slags nomader från delstat till delstat, och en del hamnar i Arizona, i något slags gränsland mellan vildmark och bebyggelse. I Tucson vistas exempelvis den amerikanske poeten William Pitt Root, en av de som Claeson har översatt mest.
Översatta dikter varvas med funderingar, ögonblicksbilder, reflektioner. Minnen från ett liv i litteraturens tjänst. Boken är ett slags seglande över ett Amerika som kanske inte alltid gör sig gällande i Sverige. Stewe Claeson är amerikaniserad på ett helt annorlunda sätt än vad åtminstone jag är van vid. Han har levt med amerikansk poesi, amerikansk poetlivsstil så pass länge att han har tagit till sig en livssyn som känns väl anpassad för livet i de mer glesbefolkade delstaterna. Det är ett slags sinne för naturen och vidderna, som också finns i Sverige, men i Sverige finns inga prärier. De stora städerna lyser med sin frånvaro i Claesons bok. Här är istället det ökenland där inte bara amerikansk engelska, utan även spanska och en rad inhemska stamspråk, gör anspråk på att vara huvudspråk. Boken är befriande frisläppt från allt vad tendenser, trender och liknande heter. Den bara är. Den andas med stora lungor. Det är ingen beroendeframkallande läsning, men heller inget jag lägger ifrån mig. Den lägger sig i ditt knä som en stor varghund och så finns den där. Trofast och varm.
Ja, trofast känns som ett nyckelord när jag läser Snön faller i Cochise County. Att läsa Claesons anteckningar är lite som att bekanta sig med en gammal trofast bil: det tar ofta några rader innan maskineriet kommer igång, men sedan tuffar det på i en imponerande precision och teknik som öppnar upp gömda vrår i minnet och får en att se världen på nytt igen. Claeson kommer ofta själv tillbaka till det faktum att han har fört idoga anteckningar sedan mitten av 60-talet, om inte ännu längre tillbaka. Jag är mest förtjust i de små noteringarna om vardagslivets villkor, som ger en intressant beskrivning av hur det är att vara poet i dagens USA. Ibland är det som att Claeson påminns om sina dagar som folkhögskolepedagog, och blir då ivrig att ställa sig vid katedern och lära oss något konkret om den amerikanska lyriken, men då tappar lunken en viss fart och det kan bli lite ansträngt. Men snabbt återfås rytmen igen. Och det är i denna rytm som den stora lärdomen finns. Att det känns som att man verkligen umgås med Claeson är naturligtvis ingen slump, utan ett resultat av många års litterär verksamhet, där ett visst tonfall har mejslats fram efter noggranna övningar. Efter att ha levt så pass länge med dikter i sin vardag, har gränsen mellan liv och dikt sakta suddats ut. Claeson har lärt sig att leva som poet. Eller har poesin lärt sig att leva som Claeson?
Claeson skyr storstadslivet och hittar guldet i en stillsam promenad i öknen, på en supermarket, längs de ändlösa motorvägarna. Allt känns både bekant och samtidigt mycket långt bort. Är det kanske detta som egentligen är USA? Ett landskap med så gastkramande vyer att det knappt går att beskriva med ord, och just därför tvingar fram poesin, som en sorts ledstång att häva sig mot i de djupa kanyonerna. Claeson visar med hjälp av många exempel denna särskilda tomhet som sträcker sig långt över vidderna. Det här är också Amerika. Claeson kanske är mer amerikaniserad än de flesta, när allt kommer omkring.
Ludvig Köhler