Dikter bortom orken – Osvald Wiklander läser Tove Mörkberg

oktober 24, 2017

 

Tove Mörkbergs nya diktsamling Källarhundarna börjar lite tidigare än de flesta andra böcker. På försättsbladet står: ”Till mina medpatienter / på avdelning 84 och 86” – en dedikation, men också något mer. Raderna blir ett slags emblem för den dikt som ska följa. Här väntar vittnesmålet, inga sköna omskrivningar eller tillfluffade poetismer, utan upplevelsen i råformat. Spelplanen är ritad. Och på den har författaren redan gjort sitt första drag.

 

Källarhundarna utspelar sig på en psykavdelning där diktjaget lagts in. Med några få rader text på varje sida förs läsaren genom en värld av korridorer, läkarronder, larm, poliser som klampar in och ut lite hur de vill och personal som talar över huvudet. Det är ett ensamt och utdraget tillstånd, som i ett tidlöst vakuum, och jaget verkar på en gång distanserat och lättretligt. Omgivningen ter sig gråsuddig, anonym och fientligt homogen. Utanför fönstret är vårtecknen – lövsprickningen i träden och fåglarnas kvitter – ingenting vackert, bara ytterligare källor till irritation. En vistelse utan slutdatum, en sjukdom som inte kan opereras ut:

 

Det finns ingenting

som heter

vårdplan

stigen är din

att följa

 

Jämfört med debutboken Barnen, där Mörkberg lekte med att komplicera bilden av barndomen som en ljus och skyddad tillvaro, rör hon sig Källarhundarna i en annan poetisk riktning. Ner mot källaren, skulle man kunna säga. Metaforerna är nästan helt borta, komprimerings- och upprepningsteknikerna likaså. Syntaxen är rak och omanipulerad. Lästa efter varandra får man intrycket att den nya bokens författaren är en som fått nog av poesins vanliga effekter och knep. Som om dikterna reflekterade en trötthet som också drabbat poesin, ett tillstånd där själva språkarbetet tappat orken. Varje utsaga i dikten är så kort att den ryms inom ramen för en suck, som om texten behövt hämta kraft efter varje utandning:

 

Vi rör oss

fram och tillbaka

i korridoren

som om vi vore galna

 

/

 

Vi svär

över byråkratin

ekonomin och kaffet

 

/

 

Personalen säger

du är en

vuxen människa

 

Tendensen märks också på dikternas variationsrikedom, eller snarare på avsaknaden av den. Fragmenten i Källarhundarna är prydligt ordnade: en blixtbelysning per sida, ofta med ungefär samma form. Ett subjekt – ”jag”, ”vi”, ”någon”, ”personalen”, ”polisen” – som gör, säger eller tänker någonting. Dikten får nästan karaktären av ett kammarspel där de olika figurerna på avdelningen får träda fram och agera med varandra inför läsarens ögon. Men för att vara en skildring – inte bara inifrån en psykavdelning, utan också inifrån en människa – gör det betraktarinstansen märkligt statisk. Kongenialt monotont kanske, men också märkbart skrivet, liksom sett på avstånd på ett sätt som nog inte är helt avsiktligt.

 

Intrycket har förmodligen också med stilen att göra. Den flitiga radbrytningen skapar ett särskilt tempo och tonfall i texten, ett traditionellt, långsamt kontemplativt betraktande, som egentligen är perspektivet och moduset i Källarhundarna ganska främmande. När allt kommer omkring känns det inte som att det är den typen av poesi som Mörkberg varit ute efter, utan snarare en som talar direkt till läsaren, innerligt och oförställt. En sorts post-poesi, skulle man kanske kunna säga, lite som den Ola Julén arbetar med i sin depressionsskildring Orissa (Ink Bokförlag, 2001). Men i Källarhundarna får den poetiken ingen renodlad gestaltning. Att helt strunta i radbrytningen hade nog kunnat lyfta boken, för att ta ett exempel. Nu är det som om dikterna inte riktigt vågar vara trogna sin egen enkelhet – de förmår inte bli så där drabbande intetsägande som de ändå ger intrycket av att försöka vara. I stället blandar Mörkberg poetikerna, och det skär sig:

 

”Jag vill också / vara lycklig”, står det helt rakt upp och ned på en sida, och sen med en helt annan röst på en annan: ”Vi tar oss in / i varandras drömmar / en nattlig / strid och tröstan”. På en: ”Vi får / jordgubbar med vispgrädde / innan kvällsmedicinen”, och på en annan: ”Min journalhistoria / skakar inte / eftervärlden / formar inga / stenar”. Det där är olika register. Dikten velar. Kanske är det svårt att klandra Mörkberg för att hon på sina ställen inte kan låta bli att vara poet (det problemet hade ju i sista hand också Julén i Orissa). Men bristen på konsekvens gör att Källarhundarna blir någon form av mellanting. Det är som om verket hela tiden griper efter det där bottenlösa tillståndet, där inte heller poesin erbjuder någon lösning eller respit, men att den gesten hela tiden blandas ut med andra manér och försvinner. Poetiskt kommer Mörkberg aldrig riktigt ned i källaren. Hon blir kvar någonstans i trappan.

 

Osvald Wiklander

 

Osvald Wiklander, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet och sedan slutet av augusti praktikant på Kritiklabbet.

 

Tove Mörkberg, Källarhundarna
Brombergs Bokförlag, 2017, 96 s.

 

Postad under: Verkflöde

Kommentarer inaktiverade.