Jag blev ombedd att läsa en text på ett samtal om litteraturkritik. ”Det kan vara en recension som du skrivit”, skrev arrangören i ett mail när jag lite ängsligt undrade vilken sorts text de förväntade sig.
En recension, att läsa högt, i fem minuter inför en publik av författare. Skulle inte tro det.
Inte för att jag inte ibland är lite hemligt nöjd med vissa formuleringar som jag fått till i somliga texter, inte för att jag vid sällsynta tillfällen känt mig lite mer insiktsfull än alla de andra kritikerna, som att bara jag riktigt förstått detta verk, när jag i efterhand jämfört med kollegornas texter. Men för att varje enskild recension ändå alltid känns som ett misslyckande.
Hur nära texten läsningen än skett finns där alltid någon språklig skiftning som gått en förbi, hur mycket en än sitter och parallell-slår upp referenser kan där alltid finns någon smart intertextuell aspekt som en missat. Framför allt: hur en än har slitit med formuleringarna, vänt och vridit på varje ord, vägt varje stycke omdöme och analys på guldvåg, så kommer de där 2-5000 tecknen kritisk text aldrig att göra det recenserade verket rättvisa. Oavsett om det är uselt, briljant eller, vilket är fallet för merparten, någonstans på gråskalan däremellan. Det går helt enkelt inte.
Att vara kritiker är att på regelbunden basis avslöja sin egen oförmåga för den breda allmänheten. Ibland tänker jag att det är att ha som levebröd att gång på gång kliva fram och säga: ”hej, det är jag som är idioten”.
Leif Zern beskrev det där så fint en gång, om scenkonstkritikens specifika form av omöjlighet, att eftersom just den föreställning som recenseras aldrig mer kommer att spelas är misslyckandet med att fånga det som hände i rummet just där och då oundvikligt. Att skriva teaterkritik är som att med desperata händer försöka fånga luften och ge den form.
En bok ligger kvar på skrivbordet, jag fann först en tröst i det när jag gick från scenkonst till litteratur i min kritikerroll. Tills jag insåg att bokstävernas beständighet på boksidorna inte var något vaccin mot kritikeruppdragets grundläggande omöjlighet. Med tiden har jag kommit till insikt om att det är som det ska vara. Känslan av att inför varje recension stå inför ett hisnande schakt, bestående av ens egen personliga oförmåga, i själva verket är kritikerns bästa verktyg för att behålla respekten både för den konst hen recenserar och den publik hen vänder sig till.
Dessutom blir det betydligt lättare att vara idioten när en inser att en bara är en av många idioter i ett ständigt pågående samtal, mellan kritiker men också mellan konstnärer och publik. Vi ger varandra små skärvor av vad vi sett, uppfattat och tolkat in i det verk vi gjort, mött, recenserat – tillsammans bildar de en mosaik.
Jag tänker på det när vi på Kritiklabbet om och om igen landar i just samtalet som vägen framåt för den kritik som blivit alltmer hotad på den blödande mediemarknaden. Annonstapp som dödar dagstidningar, digitala filterbubblor som splittrar offentligheten, tyckarinfarkter på sociala medier som underminerar den professionella kritikens åsiktsmonopol. Det kan vara svårt att få syn var kritikern har en roll i den nya sorts offentlighet som håller på att växa fram. Samtidigt så har bristen på kvalificerad kritik av allt det som sker i den ännu vilt sjudande kulturvärlden skapat en så stor frustration att kulturutövarna själva börjar ropa på kritik. På den sortens motstånd som bara en kvalificerad idiot är redo att sätta upp och som är nödvändigt för att konsten inte ska sprattla i ett vakuum.
När ett samtal tystnar behöver ett annat tas upp. Efterfrågan på kvalificerade idioter är kanske egentligen större än någonsin. Kunniga människor som är villiga att sätta sin ära på spel för att försöka förstå något och förmedla det till andra behövs. Men det kommer nog att ske i andra former och på andra platser, i ett mycket öppnare samtal än det som den traditionella dagstidningskritiken stått för.
Jag känner en stor nyfikenhet inför vad som kommer att ske när vi provar vår första Åskådarskola på Folkteatern i Gävleborg (läs mer här) och låter publiken möta utövarna, vägledda av en professionell kritiker. En stor förväntan inför vad en live-essä där kritiken tar performativ form på scenen kan göra för det kritiska samtalet. Har en ännu lös men angelägen idé om att låta boende och arkitekturkritiker mötas i en platsspecifik kritisk audioguide om stadsplanering. En idiots förhoppning om att kritikens kris skulle kunna bli dess väg mot att bli angelägen för allt fler.
Jenny Aschenbrenner