Tanken att text och bild äger olika förutsättningar har funnits med oss sedan antiken och genomsyrar fortfarande litterär produktion, kommunikation och reception. Men håller detta på att ändras? Idag läggs nya bryggor mellan tal och skrift samt mellan text och bild tack vare Augmented Reality eller förstärkt verklighet (AR), virtuella verkligheter (VR) och artificiell intelligens (AI). Det talas om en vidgning av textbegreppet. Nya former av skrift växer fram i de skrymslen och vrår som uppstått i mötet mellan de digitala och analoga nätverken. Frågan är hur kritiken ska förhålla sig till de villkor som kommer med denna utveckling?
Det är inte första gången vi står inför liknande överlappningar. Skalden Simonides ska, enligt Plutarchos, ha kallat måleri för ”tigande poesi” (ποίησιν σιωπῶσαν) och poesi för ”talande måleri” (ζῳγραφίαν λαλοῦσαν). Beskrivningen handlar om tron på språkets förmåga att beteckna, men också om att poesin – likt andra antika textgenrer – hörde samman med talet. Litteraturen lästes ofta för publik. Efter antiken fortsatte även klosterväsendets munkar läsa högt för sig själva. Den typografiska layouten gav inte bästa möjliga stöd åt den uppmärksamhet som krävs för att läsa utan att mumla eller högt utsäga orden. Orden i kodexar löpte samman och bildade svårläsliga rader.
Men vad har detta att göra med AR och den digitala revolutionen? En kritik som ofta riktas mot tanken på ett breddat textbegrepp är att överlappande bild, ljud och text kan störa läsarens uppmärksamhet. Det handlar om tron på ordets och den tysta djupläsningens analytiska överlägsenhet. Det ligger något i dessa positioner, men samtidigt anser många att förmågan till uppmärksamhet också är socialt betingad, vilket innebär att nya generationer kan komma att ha ett annat förhållande till gränsöverskridande format. N. Katherine Hayles, professor vid Duke University, menar att vad som tidigare kallats deep attention delvis har ersatts av en digital hyper attention: en ny uppmärksamhetsekologi i ett tidevarv då text, bild, rörelse och ljud sammanflätas.
Om nya teknologier kommer leda till en fullständig sammanvävning är i nuläget svårt att besvara. De litteraturexperiment vi än så länge sett bygger i hög grad på tidigare former, precis som tidiga kodexar tog efter antik layout. Än så länge befinner vi oss i ett embryoniskt stadium, där existerande kategorier börjat spricka och blöda in i varandra, men fortfarande associeras med mediespecifika tolkningstraditioner.
Textbegreppet och sidans typografi är dock inte det enda kritiken måste förhålla sig till. Idag omges litteraturen av en mängd andra kritiska instanser, som bokbloggare, användarrecensioner, de sociala mediernas accelererade word of mouth-princip och diverse reklamalgoritmer. Till skillnad från den tryckta kritiken är dessa digitalt spårbara, och i kontrast till den traditionella kritiken – tryckt eller digital – har de ofta ett bredare tilltal. I den industriella eran ägde den etablerade kritikern exklusivt tillträde till ordet: recensionen utgjorde bokens priviligierade fönster mot en ständigt växande – men samtidigt begränsad – offentlighet. Denna industriella offentlighet ställs nu inför en heterodox, digital offentlighet med ett helt annat tidsflöde. Inom denna struktur utgör också det visuella ett lockrop som uppmanar människor att klicka och dela vidare. Den samtida kulturproduktionen är därmed inbäddad i en kommunikationsteknologisk ekologi som premierar mer än ordet.
En ny situation ställer nya krav på kritiken. Digitala litteraturexperiment har pågått i decennier och verkar ofta inom samma mediekritiska tradition som dadaism och surrealistisk automatism. Den stora skillnaden ligger dock i att ord, bild och ljud nu kan möta varandra och animeras i den fysiska verkligheten. En framtid där text kan sammanfogas med ljud, bild och rörelse ställer nya krav på den enskilda kritikerns kompetens, samtidigt som litteraturkritikens traditionella värderingskritierier urholkas. Enligt informations- och uppmärksamhetssamhällets logik måste kritiken finna nya sätt att uppmana till interaktion, eller drunkna i nätverket. Samtidigt måste kritiken möta denna utmaning utan att för den sakens skull bli en marknadsföringsinstans bland alla andra.
Frågan är vilken roll AR kan spela i kritikens strävan att bli en del i den nya ekologin, och samtidigt behålla sin identitet? Inom AR talar man ofta om två generationer av teknologi: AR (Augmented Reality) och SAR (Spatial Augmented Reality). Den förra tillåter användare att skapa en digital överlagring på fysiska föremål, vilket till exempel kan innebära att en tryckt bild börjar spelas upp som en video. Den senare skapar en myriad av överlagringar, och kan i de mest exotiska experimenten projicera text och videofilmer på ytor som är synliga för alla. I de nyaste experimenten är det som projiceras också känsligt för rörelse, vilket innebär att de kan handhas som fysiska objekt. En del menar att AR på sikt också kan komma att uppnå fullständig mediering, inte minst om teknologin rör sig från mobiltelefoner till glasögon och linser, vilket innebär att den digitala överlagringen kan existera enligt samma tids- och rumsprinciper som den fysiska verkligheten. På sikt kan inkorporering av multi-player-lösningar även öka möjligheten till digitalt samskapande i realtid. Detta innebär att förlag och kritiker kan skapa fysiska event kring litteraturen som genom AR-teknologin omvandlas till digitalt spårbar information. Om digitalisering till en början skapade en klyfta mellan industriella och post-industriella strukturer kanske AR inte bara kan läka den, utan på sikt ge upphov till något nytt?
Det finns en del risker med detta. Röster har höjts som menar att kritiken riskerar att göra sig beroende av kommersiella plattformar och externa samarbeten. Min åsikt är dock att en ny sorts kritik måste krypa innan den kan gå, och för detta krävs det att man deltar i den pågående experimentfasen. Annars riskerar man att stängas ute från formexperiment, samarbetsmöjligheter och nödvändig kompetensutveckling på sikt. Samarbeten med teknologiindustrin är en möjlighet då det är denna som i nuläget skapar och kontrollerar grundteknologin. Universitet och teknikföretag är intresserade av att applicera sin teknologi och involverar sig inte i striden kring det litterära värdet som sådant. Sådana samarbeten kan därför bli mycket fruktbara för kritiken oavsett om de sker inom ramen för kritikens traditionella hemvist – tidskriften och tidningen – eller som autonoma experiment. I en framtid där dagens kommersiella AR-plattformar har ersatts av freeware, och desktop-lösningar för AR (liknandes InDesign) kanske blivit vardag, kan kritiken eventuellt erhålla en ännu högre grad av autonomi. Avancerade och kostnadseffektiva kritiska event kan komma att bli verklighet, där deltagare använder AR som ett kritiskt verktyg. I nuläget finns även pappersbundna AR-appliceringar som kan vara intressanta, däribland animerade författarporträtt, prosodiska tolkningar i form av inbäddade uppläsningar eller analog-digitala hyperlänkar. Liksom talet en gång animerade texten under antiken kan AR animera gränsöverskridande litteratur i den fysiska verkligheten. Kanske leder det till koncentrationsproblem på kort sikt. Frågan är dock om detta beror på kombinationen ljud, bild, rörelse och text, eller att vi, liksom senantikens och medeltidens munkar, inte har strukturer som är anpassade för att ge bästa möjliga stöd åt läsningen?
Genom att anamma en ny roll som uttolkare av gränsöverskridande former kan kritiken erhålla en ny aktualitet i relation till den breda massan, som av förklarliga skäl är intresserad av dessa experiment. Detta innebär inte att traditionella former måste överges, men väl att kritiken kan vara med om att granska nya generationer av textbegrepp, som just nu utkristalliseras i nätverkens blödande kanter.
Alexander Svedberg
Alexander Svedberg, född 1986, är antikvetare och kulturskribent. Han studerar förlagskunskap och samarbetade med Kritiklabbet för sitt projekt om Augmented Reality och kritik.