Gennadij Ajgi (1934-2006) var både en särling och en förnyare inom den moderna ryska poesin. Med sin egenartade förening av mysticism, sinnrikt formspråk och dunkelt glänsande natur framstår han som på en gång provinsiell och radikal, intim i tilltalet men ändå på något vis svåråtkomlig. Ajgis texter får mig att tänka på Harold Blooms begrepp strangeness. Det finns en sorts dubbelhet i dem som inte riktigt låter sig reduceras, en sammanflätning av det förtroliga och komplicerande, ”the ability of making you feel strange at home” – lite som godnattsagor skrivna med hieroglyfer.
Ajgis ryska dikter har under årens lopp fått stor spridning internationellt, och de har också i flera omgångar översatts till svenska. Men hans förstaspråk var egentligen inte ryska, utan tjuvasjiska, ett turkiskt språk som talas i ett område i det ryska inlandet vid Volga. Debuten skedde på modersmålet, men i och med författarstudierna i Moskva övergick Ajgi snart till ryskan – ”kort sagt, det var där jag kunde uttrycka mig ’till mitt yttersta’, ’ända till slutet’, ’väsentligt’”, som han förklarar det i en intervju. Samtidigt fortsatte han under hela sitt liv att vid sidan om skriva på tjuvasjiska, om än för en mindre publik. Till skillnad från de ryska dikterna har de texterna nämligen förblivit oöversatta – till och med i Ryssland. Samlingen Grodd, som nu ges ut i Ellerströms Lilla serie, i översättning av Mikael Nydahl och Ajgis syster Eva Lisina, introducerar för första gången utanför Tjuvasjien denne ”andre” Ajgi.
Trots det begränsade antalet dikter täcker samlingen ett ganska stort tidsmässigt spann i författarskapet – här finns texter från såväl 50-, 60-, 70- som 80-talen – vilket lett till en viss spretighet i utgåvan. Samlingens namn kommer från en första inledande långdikt, ”Grodd” (1954-1956), tilltänkt som Ajgis examensarbete vid Gorkijinstitutet i Moskva. Den som sedan tidigare är bekant med Ajgi riskerar att känna sig lite vilsen. Dikten bär få av poetens vanliga kännemärken. Den lågmälda och lite krokiga stilen är som förbytt, och här sjuder det i stället av ungdomlig uttrycksvilja:
När jag slutar tro på mig själv,
när ilskan börjar jäsa i mitt blod,
när jag känner
hur musklerna i ansiktet
spänner sig runt de heta ögonen –
av vilket skäl och mot vem det vara må –
på kvällen eller på morgonen –
då vill jag utan annat ärende
gå in till dig
och låta mitt vindpinade huvud
falla ned på din varma filt.
Bara jag får känna
Dina händers värme…
Det är allt jag behöver
Då vet jag på nytt att du tror.
Du – mitt Volga, du – min mor.
Du – allt hemland på min jord
Rytmen är märkbart annorlunda, mer flödig, och i rösten finns en sorts iver och tuppighet som nästan ligger i höjd med Majakovskij. Om det klingar ung poet om den dikten och någon till i början av boken, tonar det ganska snabbt bort. Mot slutet tycks mig Ajgi åtminstone delvis närmat sig det liksom punkterade tilltal, och den ymniga användning av tankestreck, utropstecken, plötsliga citattecken, och oväntade hopskrivningar-av-ord till besvärjelseartade satser, som blivit lite av hans signum. I dikten ”April: den sista snön” (1975):
– Tömd på kraft är denna snö!
Denna sista – inte bara för i år
utan liksom för hela livet sista
vita – vita – vita snö…!
Som vore själva denna sena
snöstorm en vit död –
En död-av-snö! – som yrde i mig!
Kall är dess vita skugga
i denna främmande trakt
De tjuvasjiska omgivningarna, som också är en viktig källa för bildvärlden i Ajgis ryska dikter, känns också igen här – de sovande skogarna och fälten, som hela tiden laddats med slumrigt gnistrande liv, och de tomma mumlande rymderna. Men de metafysiska anspråk som många gånger kännetecknar Ajgis produktion på ryska förefaller dock ha skruvats ned i det här urvalet dikter. I vilken mån det beror på just urvalet, eller på skillnad i poetik mellan texterna på de olika språken, är svårt att avgöra. Mystikern Ajgi får man i alla fall endast skymtvis bekanta sig med – i stället tycks mig många av dikterna i Grodd ligga närmare en konkret individuell livssituation, en snävare värld som snarare talar för sig själv än som en spegel eller projektionsyta för existensen och kosmos. Flera texter i samlingen ägnas gestalterna i den egna familjen – här finns sorgesånger över moderns död, en dikt där poeten i en Hamlet-liknande scen samtalar med vålnaden efter sin mördade far – och vissa dikter, som en enkel betraktelse över en frostbiten potatisåker, och en där poeten ser tillbaka på sin ungdoms vistelser i en grannby, som har lite av hembygdsdiktningens rakt-upp-och-ned-prägel. Med det i åtanke är det förståeligt att (vilket Nydahl upplyser om i bokens efterord) de tjuvasjiska dikterna intagit en betydligt mer folklig plats i hemlandets litteratur, än de ryska avantgardistiskt formade texterna gjort i Ryssland.
Att det finns skillnader mellan de tjuvasjiska dikterna och de ryska är väl på något sätt intressant, och att närmare försöka sätta fingret på flerspråkigheten som omständighet förefaller relevant för att hjälpa oss förstå lekfullheten i Ajgis språkbehandling, och hans slitning mellan olika traditioner. Men kanske mer av kultur- och litteraturhistoriska skäl än av rent estetiska. Tagna för sig själva tycker jag inte de här dikterna riktigt lyfter och förbryllar på samma sätt som Ajgi vanligtvis gör, och när allt kommer omkring vet jag egentligen inte heller om de erbjuder mig några nya vägar in i hans ryska författarskap. För den som för första gången vill närma sig Ajgis poesi skulle jag hänvisa till de ryska dikterna, kanske främst Tystnad, snö, men också boken till dottern, Veronikas häfte, där poeten på ett intressant konceptuellt sätt vävt in förälderns gulligull-tilltal i sin alldeles egna stil och tematik – alltet och en spjälsäng. I Grodd har jag trots allt svårt att komma ifrån att jag saknar lite av den särskildhet som präglar Ajgis ryska poesi. Men med det sagt tycker jag ändå att det finns några undantag här, framförallt mot slutet av boken, där diktvärlden öppnar sig igen, utåt, liksom förundrat. Som där runt sistaraden i ”April: den sista snön”:
Och ur morgonljuset
Sipprar någonting in
– i rummet? eller i själen?
Vem eller vad kallar på mig?
Arbete? eller hopp? eller ett underverk?
Eller är det detta pånyttfödda snöljus
som likt den höga himlens härold
höjer sig ”till botten” av själen
– och uppfyller jordens hela rund:
som stilla säger något i tystnaden:
i mitt långsamt vaknande Ord
Osvald Wiklander
Osvald Wiklander, född 1991, är student vid masterprogrammet i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och sedan slutet av augusti praktikant på Kritiklabbet.
Gennadij Ajgi, Grodd
Översättning: Mikael Nydahl och Eva Lisina
Ellerströms, 48 s.