Kritiklabbet, redaktionen och den kritiska kontexten idag – föreläsning av Axel Andersson i Helsingfors

januari 12, 2018

På ett seminarium arrangerat av Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker och Kritiklabbet i Helsingfors 11 januari 2018 gav Kritiklabbets redaktör Axel Andersson en föreläsning om uppmärksamhet, redaktionen och kritikens predikament:

 

Under en period som sträcker sig från det sena 1980-talet och ett decennium fram i tiden etablerades en lång rad begrepp som vi fortfarande brottas med och som på många sätt definierat vår tid. Det finns ett otal, den tyske sociologen Georg Franck och författaren Michael Goldhaber från USA är två exempel. De banade vägen för förståelsen av ett ekonomiskt paradigmskifte: från produktionsindustri till servicesamhälle i vad som kallats ”den nya ekonomin”.

 

Det finns historiska markeringar som är relevanta att understryka, idag. Under den nya ekonomins födelse befann vi oss i den fas jag vill kalla, för att parafrasera Francis Fukuyama, epoken då historien tog slut. Med andra ord i tiden från upplösningen av det kalla kriget fram till attacken mot World Trade Centre 2001. En period som också sammanföll med att jag blev vuxen. Det vore möjligt för mig att krångla mig ur den betraktelsen, men jag väljer att inte göra det. Jag är ett barn av kalla krigets atomångest, jag blev vuxen då historien tog slut, och kom till någon slags djupare mognad, om det är de rätta orden, under tiden för det eviga kriget mot terrorn då den tidigare erans naivitet brutalt blåstes undan.

 

En annan periodisering av vikt är att Kritiklabbet, som jag levt med från dess början för ett och ett halvt år sedan, nu bara har ett halvår kvar innan vi stänger ner. Därför är idag en tid så god som någon för att historisera, i det stora såväl som i det lilla. Kritiklabbets syfte var att försöka förstå och hitta en roll för kritiken i den nya offentligheten. Ni märker den temporala samtidigheten i utsagan. Även i titeln för detta föredrag kunde jag inte hålla mig utan skrev ”… den kritiska kontexten idag”. Dessa markörer har en förmåga att mista sin fräschör när de skrivs ner. Den nya ekonomin, med vilken den nya offentligheten är sammankopplad, är inte något undantag. Den kommer från en svunnen epok som idag verkar ha nått vägs ände.

 

Jag vill alltså påstå att det finns ett ”nu” som flytt från oss. Faktumet att detta ”nu” föddes i epoken då historien tog slut är inte en ursäkt för att hålla sig kvar vid den, även om det skulle ske med ett slags poetisk rättvisa. Historien har rört sig vidare. Vi måste slipa våra epokskapande uttalanden, de som om det gäller dåtiden sammanfaller med historiserandet och är liktydiga med kritik om de gäller framtiden. Den nya ekonomin är, vintern 2018, om inte död, i alla fall inte längre ny. Det var en insikt som tog lång tid för mig att komma fram till, det är kanske först nu som jag kunnat artikulera den. Under Kritiklabbets arbete för att undersöka recensionens estetik, ekonomi och tekniska miljö har jag på grund av denna försenade insikt fallerat i min analys. Jag hoppas ändå att jag har gjort saker under de senaste ett och ett halvt åren som varit rätt. Det går alldeles utmärkt att, som pseudovetenskapen visar, ibland nå rätt resultat med fel metod. Det har dessutom varit Kritiklabbets motto, som jag stolt håller fast vid, att experimentera, misslyckas och dra lärdom.

 

Boken Pour une écologie de l’attention av Yves Citton från 2014 som jag läste här för inte så länge sedan, var inte speciellt nydanande men den satte ändå fingret på något som hjälpte mig att förstå vad jag ännu inte tänkt. Den behandlar det som Goldhaber kallat den nya ekonomins främsta raritet, i ordets alla bemärkelser: uppmärksamheten. Det är ett intressant försök att se ekonomin genom dess brist, vilket går tillbaka till frågan om hur värde skapas. I det traditionella industriella paradigment var de största bristerna fysiska tillgångar. Så är inte längre fallet. Det kan ligga något djupt provocerande i detta argument. Att vi skulle befinna oss bortom en sådan knapphet. Även i relativt välmående länder som Finland och Sverige finns det de som är fattiga och sliter för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men samtidigt är det ofrånkomligen så att alla, från flyktingar på Medelhavet till it-entreprenörer, äger tillgång till den digitala världen. Detta av anledningen att det idag nästan är enklare att gå undernärd än att kunna fungera utan en uppkoppling.

 

Cittons bok målar en fond till en artikel av Emanuel Karlsten från i höstas som fick vissa bitar att falla på sin plats i min förståelse av samtiden. Karlsten skrev i Göteborgsposten samtidigt som sagda tidning införde en betalvägg, att vi redan betalar ”för en internetanslutning och förväntar oss att vi med den blir sammankopplade med varandra, får del av och kan sprida berättelser och den information vi vill ha, när vi vill ha det. Journalistiska medier är inte längre vår distributionskanal, de är bara en leverantör i mängden på den stora distributören internet.”

 

Goldhaber argumenterade för att ekonomier baserar sig på det som är mest sällsynt och därmed mest åtråvärt. I den nya ekonomin är det alltså vår uppmärksamhet. I och med den digitala uppkopplingen har vi tillgång till mer information än vi någonsin kan ta till oss. Med Karlstens analogi kan vi säga att vi står hos grossisten där i princip allt finns och är billigare än hos detaljhandeln (och vi har redan betalat). Att den enda anledning vi har för att ta oss till småaffärerna har att göra med medelklassens livsstilsmarkeringar skulle det kunna gå att lägga till. Visst kan många tidningar komma att bäras upp av sådana markeringar i framtiden, men det är ändå en högst osäker modell. Men för kritiken, som produkt, är det i princip omöjligt att integrera sig i den nya ekonomin.

 

Den grymma sanningen är att det kanske inte spelar någon roll hur bra kritiken blir, hur innovativa dess uttryck ter sig. Innan var den en leverantör bland flera i distributören tidningen, nu är den en leverantör i tidningen bland flera tidningar som också är leverantörer på distributören internet. För den gamla kritiken var den nya ekonomin förmodligen dödsstöten. Den kan också leva kvar som en livsstilsmarkering, men med en lönsamhet som förmodligen ligger under doftljusbranschen. Detta tog en viss tid för mig att förstå fullt ut.

 

Att säga att den nya ekonomin leder till kritikens död är inte samma sak som att säga att det inte går att sälja en recension på grund av den nya ekonomin. Det har aldrig gått att sälja en recension. Detta var något vilket vi på Kritiklabbet ganska snart blev varse genom diskussioner med människor från branschen och akademiker; inte minst genom Magnus William-Olssons enträgna utforskande. Det betyder till en viss del att svårigheterna att sälja recensioner inte har något att göra med den nya ekonomin eller den nya offentligheten, men den nya ekonomin har gjort det extremt svårt att få uppmärksamhet till den kritiska formen, samtidigt som den i grunden utmanar klassiska strukturer som redaktioner, där den kritiska texten utmejslades och nya generationer av kritiker tränades.

 

Innan vi går vidare in i en nattsvart dystopi om en postkritisk värld dominerad av bildningsillitterata cyborgs är det nu dags att påminna oss om att vi inte längre befinner oss i ett ”nu”, eller ens i ”det nya”. Om vi någonsin gjorde det: dess nyhet kan också från början ha varit djupt överdriven. Vi existerar i en framtida ekonomi vars konturer vi inte ännu lyckats förstå. En sak är dock säker i denna värld: det digitala överflödet består. Samtidigt sker olika försök att uppfinna nya system för att hantera situationen, precis som i andra tider. Det är här som kampen står, eller borde stå.

 

I boken Too Much to Know: Mangaging Scholarly Information Before the Modern Age från 2010 reflekterar historikern Ann Blair om vad som redan under renässansen upplevdes som ett informationsöverflöde. Det hanterades genom innehållsförteckningar, notsystem och index, och vetenskapliga metoder. Mellan renässansen och idag, alltså i den tid vi kallar för moderniteten, uppstod idén om redaktionen som en annan typ av lösning på informationsfrågan. Redaktionen var en social sammanknytning mellan individer som byggde en brygga för material att röra sig från privata till offentliga världar. Redaktionen som koncept var redan från början en viktig del av Kritiklabbets arbete, mycket inspirerat av hur dess moderskepp Fria Seminariet i Litterär kritik (FSL) har fungerat. Kritiklabbet skulle bli en redaktion utan klassisk publikationskanal, även om vi kontinuerligt lagt upp texter på en webbsida. Tillsammans med våra underbara praktikanter och residenter var det något som vi också blev. Vi har skapat kritiska texter, kritiska sammankomster och kritiska experiment tillsammans.

 

Det som är viktigt att notera vad gäller Kritiklabbet är att det inte byggdes upp i den nya ekonomin, inte heller i den framtida, men under Bonniers mecenatskap. På sin höjd levde vi av vinster från Bonnierkoncernens uppmärksamhetsekonomiska framgångar. Men att denna satsning kom till skott helt med privata pengar är ett unikum, på många sätt. Vi frodades samtidigt som motvinden för andra redaktioner fortsatte, något som inte minst stått klart när vi träffat europeiska kollegor i nätverket ”The Art of Critcism”. Redaktionen som idé var både ett problem och vår lilla bubbla, men även ett hopp inför framtiden. Svårigheterna var tydliga, och blev än mer så i den enkät som vår praktikant Sara Runesson gjorde under slutet av förra året med tolv kritiker om hur fältet förändrat sig under de senaste tio åren. Tidningsredaktionernas redaktionella bearbetning av texter, för att inte nämna redaktionella utbildning av nya kritiker, har varit ett klart offer i den nya ekonomin. Samtidigt kunde vi på Kritiklabbets två svarta soffor sitta upp till fem-sex personer och ha upp till åtta till nio textgenomgångar inför varje publicering.

 

Att Kritiklabbet tog redaktionstanken på sådant allvar handlade inte om chansen att kunna förverkliga drömmen om den typ av redaktionella miljö vi ville verka i, även om det är en del av historien. Det var också som om vi inte riktigt kände oss färdiga med redaktionsmodellen i vidare mening. Vad som inte stod klart för mig förrän nu var att dess potential utan tvekan är uttömd i den nya ekonomin. Det är bara i framtidens ekonomi som den kan komma till sin rätt, men då måste redaktionen också våga sig på att försöka skapa samma ekonomi. Redaktionen är inte en modell att bevara i ett nytt ekonomiskt paradigm, utan alltså snarare en modell för detta paradigm, speciellt när det kommer till intersektionen mellan ekonomi och uppmärksamhet.

 

Jag har under arbetet med Kritiklabbet envist skjutit ifrån mig frågor rörande kritikens större politiska anspråk. Det har visserligen fascinerat mig att vi inte bara från vänster, utan även överraskande nog från höger, fått frågan om vi ändå inte borde uppmuntra ett skrivande av kritik rörande ekonomi och politik genom kulturen, alltså en klassisk kulturkritik à la Frankfurtskolan. Men samtidigt verkade det omöjligt. Hur skulle jag som redaktör för något som jag visserligen hade inflytande över, men inte hade initierat, leda ett arbete som i grunden vore politiskt? Hur skulle det vara möjligt, att med studenter och andra, genomdriva experiment inom kritiken med ett kulturkritiskt fokus när de som arbetade med mig kanske hade helt andra politiska uppfattningar än jag? Dessutom verkade resten av medievärlden syssla med ett ständigt idisslande av politiskt tyckande, och det kändes ointressant att med Kritiklabbet bidra till denna kör.

 

Kulturkritiken har genom analysen av konstnärliga och andra verk utmanat den rådande ordningen i politisk mening: samhällets doxa. Det som Kritiklabbet ledde fram till är utmaningen att se på redaktionstanken som ett verk i en sådan kulturkritisk argumentation: ett verk och en modell. Vår uppgift var att se om det fanns en framtid för kritiken i den nya ekonomin och den nya offentligheten som kom med den. Min slutsats är att det finns en sådan i den utsträckning som den utmanar och omstöper sin kontext. Från den svåra föresatsen att ”rädda kritiken” har vi nu således rört oss mot den rent omöjliga utmaningen att förändra samhället.

 

Som jag ser det, är den stora uppgiften att göra redaktionen och dess arbete till den instans vi vänder oss till för att sortera information, snarare än att bli ytterligare ett moment av brus i överflödet. För att nå dit krävs att vi tar på allvar något som Citton understryker i sin bok: att uppmärksamhet är en interaktion. Jag har svårt att se att detta kan ske på något annat sätt än att redaktionen till sin natur blir en distributör i enkel mening, men att den också blir något distribuerat i meningen fördelat. I klartext så måste redaktionen bereda plats för perspektivet som kommer från den som interagerar med redaktionens material. Inte jämt och ständigt, och heller inte pliktskyldigt, men utifrån tanken av en alldeles nödvändig demokratisering av det kritiska samtalet. Vi har instinktivt nosat på denna idé i olika experiment som har gått under rubriken ”medborgarkritik”. Till exempel har vi arrangerat Åskådarskolan på en rad teatrar där ett trepartssamtal har förts mellan teaterns aktörer, kritikern och publiken efter föreställningar, Koreografikritikverkstäder där nya röster rekryterades till danskritiken genom Oulipo-liknande tekniker och vårens satsning på en Kurdisk kritikverkstad där vi försöker slå en brygga mellan kurdisk diasporakultur och den svenska offentligheten.

 

Den aktivistiska ansträngning som vi initierat, och som jag nu i större utsträckning förstått vidden av, handlar med andra ord om en distribuerad offentlighet som bärs upp genom interaktion. Citton skriver om profetian att vi i framtiden kan betalas som individer för det uppmärksamhetsarbete som vi lägger ner digitalt. Detta skulle alltså vara den revolutionära vändingen från en ordning inom vilket något är gratis eftersom vi, vår disponibla hjärntid, är produkten som säljs. Det viktiga steget i denna bild är den mot en mer konkret förståelse av det sociala, det vill säga hur interaktionen och offentligheten förhandlas i grupper av människor, som till exempel redaktioner.

 

Tidigare kulturella demokratiseringsprojekt har i stor grad gått ut på att säkra tillträde till kulturen för exkluderade grupper. Det kunde handla om allt från Konstfrämjandets säljande av reproduktioner av konstärliga verk till olika förlagsinitiativ för att billigt sprida både aktuell och klassisk litteratur, samt, inte att förglömma, folkbilningsansträngningar för att se till att det inte fanns onödiga trösklar mellan enkla medborgare och kulturella uttryck. Detta kommer fortsatt att vara viktigt, men i framtidens ekonomi går vi mot en situation där tillrädesfrågan överskuggas av interaktionsfrågan. Vi har en fantastisk mängd information, bland annat kultur, lättillgängligt: hur gör vi för att verkligen kunna rikta uppmärksamheten mot, det vill säga interagera med, den.

 

Redaktionen är på många sätt den optimala strukturen för att distribuera kultur då den förhandlar mellan offentlighetens alla olika delar. Det är, som sagt, en brygga mellan olika privata och offentliga världar. Samtidigt är den av naturliga skäl begränsad. Den är ofta lokal och småskalig i sin karaktär, till exempel; långt ifrån den modell av storskalighet som de nuvarande digitala systemens plattformar. En av utmaningarna kommer alltså att ligga i förmågan att knyta olika redaktionella initiativ till varandra i stora finmaskiga närverk, som till skillnad från de digitala nätverken, är förankrade i människor och platser. Sådana typer av nätverk går att kalla post-digitala i en positiv bemärkelse: beroende, men inte dikterade av, att alla interaktioner också innehåller digitala led och att det inte längre går att skilja det digitala från det analoga i någon väsentlig mening.

 

Expertkompetens, bildningsvurm, kampen mot faktaresistens och postfakta; alla dessa ansträngningar ser jag som retrogardistiska försök att säga att det är fördelaktigt för minoriteten om majoriteten håller sig kvar i den nya ekonomin samtidigt som de med mest resurser konsumerar sig fram till leverantörspositioneringar inom den Leviathan som den enhetliga internetdistributionen har blivit. En farlig utveckling som göder populismen och en rättmätig misstro mot de med makt som visserligen kan ta sig oaptitliga uttryck.

 

Jag tror istället att kritiken i grunden måste distribueras, det vill säga amatöriseras, för att det i framtiden ens ska kunna finnas en professionell kritik att tala om. Det finns redan nu mycket för de professionella att göra i denna utveckling. Det handlar om så mycket mer än att öppna upp kommentarfält efter artiklar så att allmänheten ska kunna säga vad de tycker. Eller att ha telefonväxlar vid radion så att lyssnare ska kunna ringa in. Kan vi istället bygga upp strukturer där de som riktar sin uppmärksamhet mot kulturen kan analysera den tillsammans med varandra och tillsammans med de som vigt liv och gärningar till kritiken som varande en, i Margnus William-Olssons välfunna ord, ”konst- och kunskapsform”? Kollektivt i rum som karakteriseras av den privata världens förtrolighet men som har till uppgift att presentera material för den offentliga världens utelämnande.

 

Jag avlutar alltså, förutom med ett uppriktigt tack för er uppmärksamhet, med den dröm som fötts på Kritiklabbet: att det på vart och var annat bibliotek i framtiden ska sitta grupper av medborgarkritiker som tillsammans med professionella kritiker bildar redaktioner för interaktioner med och om konstnärliga uttryck, bland dem det kritiska uttrycket i sig självt. Kritikens öde är med andra ord fortfarande, som under upplysningen då den moderna kritiken föddes, sammanflätat med demokratins.

 

Axel Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.