Det första kapitlet i den danska författaren Majse Aymo-Boots roman Över oss hänger en vidunderlig sol inleds, bokstavligen, med en kort beskrivande kommentar. ”Jag inleder med några allmänna betraktelser och glider sedan över till det mer personligt anekdotiska. När vi är färdiga har jag tecknat precisa, sinnrika minnesbilder med tidstypiska detaljer.” Noteringarna, som därefter oregelbundet återkommer, fungerar meta-performativt och får nästan en typ av anti-gestaltande verkan. Den särpräglade formen väcker frågor; är det författaren som för en dialog med sig själv eller är det en direkt kommunikation med läsaren? Eller är det istället protagonisten, vilken presenteras som ”en lång, ev. ranglig elev med fuktiga handflator och dunig överläpp”, som dikterar hur en exemplarisk mellanstadieuppsats borde skrivas?
Nu ska det vara något om förlaget och författaren.
Gärna lite tråkigt och förutsägbart,
men kort.
Romanen, som i original kom ut 2014 på Gyldendal, ges nu ut av förlaget Rastlös och är den första av Aymo-Boots att översättas till svenska, mönstergillt utfört av Emeli Bergman. Författaren debuterade år 2000 med Venner og bekendte, och har därefter publicerat Ødelæggelsen 1-11 (2009) och Spørgsmålene (2012), alla de tidigare på det mindre förlaget Basilisk.
Ny ingång. Vad handlar det om?
(För det är ju det vi vill veta)
Jaget är, i likhet med det mesta i den korta romanen, vagt, undanglidande och alltid i motsägelse, utan namn och tydlig ålder. Användandet av det lilla ”ev.” i beskrivningen ovan är därför symptomatiskt. Kanske är hen dålig i läsning och duktig i sport, eller kanske inte bra på något av dem. Protagonisten befinner sig i ett förpubertalt flytande tillstånd, ett könsöverskridande läge där passionerna hela tiden riktas åt olika håll. Samtidigt som dagarna fördrivs i skolbänken, skrivandes på olika uppgifter, betraktar huvudpersonen ständigt sig själv utifrån. Miljön utgörs av grundskolan, visualiserad överallt i texten genom små utsagor som filtrerade genom en kursplan. De abstrakta fraserna och uttrycken ger en komisk igenkänning; värdegrunderna och riktlinjerna som susade över ens huvud under skolgången vävs in i berättelsen med en gäckande distans som bitvis får mig att skratta rakt ut: ”I skolan arbetar vi med att bete oss ändamålsenligt i olika sammanhang […] Dessutom planerar lärarna undervisningen så att den enskilde eleven kan komma vidare i sin personliga och ämnesmässiga utveckling”. Mellanstadiet känns precist skildrat med grupparbeten, övningar i handstil och arbeten som alltid mynnar ut i en plansch.
Ibland tycks subjektet nästan underordnat omgivningen. Genom att låta jaget inta olika och motsträviga personlighetstyper blir romanen, språkligt sett, nästan en kollektivroman där omgivningens olika röster letar sig in i berättarrösten. De många fantasier som jaget tänker ut bidrar även dem till att protagonistens personlighet spretar och hela tiden förskjuts; dagdrömmarna kommer utan vidare och innan jag riktigt greppat det befinner jag mig till exempel på en kringresande cirkus eller hos författaren Lawrence Durrell och hans insektssamlande lillebror Gerald. Kapitlet om Durrell tar sitt avstamp i att jaget beskriver sin fascination för Gerald och glider därefter över till att befinna sig där med honom, för att slutligen själv bli Gerald. Prövandet av olika identiteter leder på det här sättet fram till en ständig subjektupplösning.
”Jag heter Elisabet. Salut moi jag mapelle Guiniwiere. Mitt i mitt namn står ett stort feminint W som liknar en fitta med blygdläppar. Och som jag hoverar och kråmar mig under parasollet en dag i parken, när jag har blivit ett jag med bröst, jag betraktar mig själv i smyg och ser, hur jag full av övergångar kommer gungande längs stigen. Hopar av älskare bakom häcken.”
Genom outforskade världar, där det biografiska blir fiktivt och det lästa blir till verklighet, slussas jag från den ena fantastiska platsen till den andra. Som i en bisats nämns den tyska poeten Heinrich von Kleist, som tillsammans med sin väninna Henriette Vogel ingick en självmordspakt och sköt sig själva i Wannsee. Wannsee låter som vansinne, konstaterar berättaren och därefter lämnas historien om paret och går över till något annat.
Här säger jag något om de tidigare verken.
Det visar på god inläsning, att jag ev. har gjort min läxa.
Mycket känns igen från författarens tidigare verk. Spørgsmålene består exempelvis, som titeln indikerar, av en enda lång räcka av frågor. Det går att likna formatet vid exempelvis Maja Lee Langvads Hun er vred (2014), med en formmässig uppställning som liknar poesi, men utan klassiskt poetiska ansatser. En form av prosalyrisk produktiv begränsning, med samma ironiska och associationsrika tilltal som i denna roman. En humor, som inte känns framtvingad, blir också synlig. Även i Ødelæggelsen, som till formen mer liknar prosa, tycks subjektet löst sammansatt, och de många frågeställningarna och sarkastiska yttrandena som kastas ut får mig som läsare att osäkert ta mig fram i texten; vem är det tilltalade du:et, och vem är det som talar? Till skillnad från dessa två verk är Över oss hänger en vidunderlig sol mer konventionell. Här finns en, om än brokig, historia som trots sina absurditeter också har förmågan att beröra på sina ställen. Subjektens instabilitet och ombytlighet, som går igen, är också det som tilltalar mig mest – det ger en, framförallt, oförutsägbar läsning.
Stil, uttryckssätt, jargong, tungomål (tala i tungor?)
Kanske skriver jag något om det här.
Språket är uppskruvat och med ett rasande tempo tar jag mig igenom boken på vad som känns som mindre än fyrtiofem minuter. Jag slukar den hel, och liksom romanjaget känns det efteråt som att jag på ett intensivt sätt har vandrat iväg i tankarna, möjligen lite för långt. När jag därefter läser om romanen, fastnar jag för de många detaljerna och de märkliga men eggande ordvalen. Usurpatorer, perfiditeter – vilka aparta ord får inte plats på de här sjuttio sidorna? Boken rymmer även en stark kroppslig närvaro. Toaletter som inte går att spola och bultande köttutväxter i byxorna är något som återkommer. Smaka exempelvis på uttrycket ”finlandssvensk skogsfitta”, som trots sin arroganta prägel verkar på ett ganska naturligt sätt och inte känns uppenbart valt för att provocera, bara oförhappandes. Därefter talas det om subdominant och dominant tonika på musiklektionen, och barn beskrivs som ”en semiotisk urgräns som triggar föreställningen om det outsägliga”.
Så placerar jag verket i en litterär kontext.
Alla hundratals böcker jag känner till – kondenserat i ett stycke.
Med viss udd.
Ju fler omläsningar jag gör, desto fler verk vill jag förbinda romanen med. Jag antecknar febrilt: blandningen av det höga och låga ansluter till Martina Montelius Främlingsleguanen (2013) där det aviga barnet tycks allvetande och orealistiskt intelligent. Och får man inte en känsla av flickan i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika (2016) eller Beate Grimsruds ofixerade subjekt i En dåre fri (2011)? Passagerna där verkliga personer fiktionaliseras kan liknas vid Sara Stridsbergs Drömfakulteten (2006), men med ett avmätt och lakoniskt tilltal som erinrar om Martina Lowdens Allt (2006), där huvudpersonen med distans registrerar sin omvärld och där betraktelserna verkar på samma gång lika slumpmässiga som noga utvalda. Anledningen, kommer jag fram till, består inte endast i min vilja att nämna olika verk, utan för att Aymo-Boots roman är en lång form av association, som hela tiden sträcker sig bortom sig själv. I det sista kapitlet uttalas idén bokstavligt.
”Jag skapar inga synteser, jag associerar bara, och här ska jag säga något om kalk och mjölk och gräddgatan, härunder om isklumpar i skolmjölken (mjölkrummet är för kallt och det vill vi gärna klaga över!) Vi har ett ärende). Du förstår ju hur mjölkrummet och rymden hänger ihop. Det är metaforiskt, det är associationsnörderi, det snuddar vid oss med känslan av att betyda något.”
Det snuddar vid oss, men kanske gör det inte det. Jag funderar över associationen som en form av poetik. Precis som Aymo-Boot skriver längre ner på sidan, ”det är intressant, men bara som klang, aldrig som innehåll, aldrig som visdom, aldrig som något vi blir klokare av”, ger det inte mycket substans, men kan vara nog så lockande. Tidigare påpekar även jaget, att det alltid är det nästa som intresserar, aldrig det nuvarande: ”Kan jag inte slippa beskriva det och bara få glida framåt, förbi det?” Det skulle här gå att tala om ett stream of counsciousness, men utan känslan av det tillfälliga och godtyckliga. Effekten av det, får mig att tänka att det i själva verket är författarens associationer vi följer – inte en realistisk medvetandeström hos en fiktiv karaktär, utan tankarna som kommer ur det skrivna ordet. Det liknar känslan av att oförblommerat skriva och skriva, utan att fundera på hur det går i linje med vare sig ett tydligt definierat narrativ eller en karaktär. I själva verket kan det vara en medveten litterär strategi, där användandet av den nonsensliknande associationen som språklig figur, får en att vagt förbinda de olika leden med varandra, även om de inte utgör regelrätta metaforer. Mjölkrummet – vintergatan – rymden, det finns något där. Men det är svårt att säga vad. Det undanglidande i alla dessa utsagor, får mig helt enkelt att glida ut ur romanens ramar. Kanhända ger de långa och metaforiska associationerna inte någon världsomvälvande läsupplevelse, men boken lämnar ändå ett minnesvärt intryck genom sina oväntade bilder och betraktelser. Djuren i matteboken som exempelvis beskrivs som fiender, här för att eventuellt utplåna världen, är nog för att texten ska fastna hos mig.
Vi rundar av här.
Rabblandet av olika författare kändes lite skrävlande, men det får vara.
Aymo-Boots verk undersöker ett antal gränsland som genom vuxenblivandets tillstånd synliggörs; det mellan dröm och verklighet, grupp och individ, underkastelse och makt, lidelse och likgiltighet. I det sista kapitlet beskrivs barn som just språkets och formernas tröskelfigur, och kanske är det genom barnets ostyriga förhållningssätt till världen som man lättast accentuerar det performativa i både språk, identitet och begär. Det lekfulla språket möjliggör författarens utforskande av olika positioner och tillåter samtidigt ett omkullkastande av dem. Det prövande, som till sin form gör att verket inte går att passa in i en tydlig mall, gör boken intressant på flera nivåer. Det är därför en stor vinst att Aymo-Boot nu introduceras på svenska. Korta böcker, som får en att känna sig uttömd och mätt, men samtidigt vill ha mer, finns det inte tillräckligt av. Med ett språk som flyger och snurrar och där näsborrar kan liknas vid två organiska brevinkast.
Jag blev inte helt nöjd med slutet. Vi börjar om.
Kanske borde det vara något lite mer vasst eller ironiskt – i linje med Aymo-Boots humoristiska ton. Det finns rum för det här.
Men jag kommer inte på något.
Och precis som mellanstadieeleven känner jag en påfallande grämelse.
”Jag hade två fel i orddiktamen: änu och hannbåll.
Så sprack jag av ruelse och la mig ner under björken för att dö.”
Sara Runesson
Majse Aymo-Boots, Över oss hänger en vidunderlig sol, Rastlös, 2018