When the moon is in the Seventh House

And Jupiter aligns with Mars,

Then peace will guide the planets,

And love will steer the stars

This is the dawning of the age of Aquarius

De inledande raderna till ”Aquarius/Let the Sunshine In”, låten av The Fifth Dimension från 1969 som senare blev känd genom musikalen Hair (1979), spelas upp i mitt inre när jag slår upp det senaste numret av Lyrikvännen (6/2017) med temat ”Stjärnorna och framtiden”. Framsidan pryds av, vilket jag får läsa mig till, ”ett datorgenererat födelsehoroskop med planetaspekter”. Den första dikten har just ”Aquarius” som titel, skriven av Rolf Parland 1961, och även här är Vattumannens tidsålder i antågande.

Vattuman

du den äldste, fjärranburne,

arkens herre bland riternas djur

ljuset blev natt:

din stund är inne

Numrets redaktör Jonas Ellerström börjar med att förkunna hur 2017 går mot sitt slut. Årsskiftet framställs som en typ av ”kalendermagi” – en omvälvningens tid då året vänder sig kring sin egen axel. Jag, som i skrivande stund redan befinner mig i 2018, kan inte låta bli att känna en tröst i passagen där Ellerström påpekar hur västvärldens kalenderår inte är universellt; i Etiopien har året exempelvis tretton månader och nyåret ligger i september. Jag har aldrig varit en av dem som känt av den stora förändringen kring nyårsafton – för mig har, för att använda ett samtida uttryck, ”nystarten”, alltid legat i just september; tillbaka på jobbet eller till studierna tycks möjligheterna stora. Nyårsfirandet har snarare varit en desperat akt av att fylla tiden med något roligt när allting känns som mörkast.

I denna, enligt mig, dystra tid borde det därför vara glädjande att ta sig an en samling texter på temat; i en text av astrologen Ingrid Boström påpekas att en av anledningarna till astrologins popularitet är just ”det är kul!”. Utropstecknet i kombination med resten av numrets framtoning får mig att tänka kitsch – något jag inte vanligtvis förknippar med Lyrikvännen. Genom att låta blicken vandra mot stjärnorna diskuteras här om det är möjligt, och ens önskvärt, att skåda in i framtiden.

I ”Vårt behov av astrologi” gör ovan nämnda Boström ett försök att reda ut vad det är som faktiskt lockar i horoskopen. Astrologins historia, det vill säga hur och var den uppstod, utelämnas helt i texten med den trötta motiveringen: ”det kan man läsa om på Wikipedia.” Boström väljer istället att rikta in sig på hur fenomenet såg ut under 1900-talet. Som intresserad läsare känner jag mig lite snuvad på konfekten, men okej, samtiden är kanske det mest relevanta här. Här lyfts att astrologerna utnyttjat sig av ”sex säljer”-devisen och därmed bidragit till den stora uppsjö av böcker och veckotidningsartiklar som beskriver de olika stjärntecknens sexuella preferenser. Detta menar hon är anledningen till att det inte ansetts fint att ägna sig åt astrologi och därmed till uppfattningen att det endast är en stor vinstbringande maskin som går ut på att lura människor. Jag antar att det finns andra anledningar, gissningsvis bristen på vetenskaplighet för att nämna något uppenbart, men det är inget som gås närmre in på. Vad som däremot fängslat många och som gjorde att fenomenet fick ett sådant genomslag och en hel rörelse bildades under namnet New Age – en referens till Vattumannens tidsålder, var törsten efter andlig och själslig utveckling. En intressant tankegång som förs är den om att existentiella problem som religionen tidigare förklarats genom att prövningarna i livet går ut på att testa styrkan i individens tro, i astrologin istället kan förklaras med när och var en person är född. Vetenskapliga förklaringsmodeller räcker exempelvis inte till för att ge svar på frågan om varför man drabbats av en sjukdom; visserligen går det att få reda på att det beror av biologiska faktorer som en viss kroppskonstitution, men inte varför. Med andra ord det existentiella svaret på frågan ”varför just jag?” Författaren avslutar med att hävda att astrologin idag hamnat på skuggsidan, för att den är komplicerad och tar lång tid att tolka, detta till förmån för snabba fixar.

Det sistnämnda påståendet är särskilt märkligt. Jag tycker mig istället ana ett spirande intresse för den tidskrävande astrologin, inte minst i min egen umgängeskrets. Snabba fixar i all ära, men kanske är det så att min generation på samma sätt som gällande sociala medier, har tröttnat på dem. Detta för att istället dra sig tillbaka och söka sig inåt, eller som i det här fallet – upp mot stjärnorna. Därutöver är det väl även så, får man förmoda, att numret aktualiserat ämnet just för att det ligger i tiden. Långa samtal om vilken ascendent och descendent någon är född i och vad detta innebär för dennes personlighet har länge florerat i min omgivning. Några ägnar sig åt ritualer vid fullmånen och andra åt tarotkort; förvisso en hopklumpning av vad vissa skulle anse vara vitt skilda New Age-fenomen, men ändå en form av likartad strömning. Kanske säger det mer om mitt umgänge än om samhället i stort, men nyligen tog även God morgon, världen! (7/1/18) upp hur tarotkort och att spå sig blivit trendigt. En av orsakerna anses vara det stora överflödet av valmöjligheter som lett fram till ett trängande behov av vägledning. Astrologin är även utbredd inom framförallt queerrörelsen som velat skapa ett icke-förtryckande och tryggt rum och som rör sig utanför de traditionellt heteronormativa horoskopen. Efter några sökningar på Google blir det tydligt att fenomenet är stort, i första hand på amerikanska sidor, med exempel som QueerCosmos, Witchy Queers och Queer Astrology – den sistnämnda med det fyndiga slagordet ”Interrupting Heteronormativity One Galaxy at a Time”. Tydligt är att det ligger något i talet om samtidsmänniskan som försöker finna svar och förklaringar i en kaosartad tid – en tid där både vetenskap och religion tycks ha misslyckats. Mitt eget förhållande till astrologi skulle kunna sammanfattas som präglat av nyfiken klumpighet. När en nära vän på sin födelsedag fick en ny och högst önskad tarotkortlek var min spontana reaktion att genast hälla ut alla korten och glatt inspektera bilderna en efter en. Jag fick dock indignerat påpekat för mig att kraften och magin i korten försvinner om man tar ut dem och gör just detta. Skamset lade jag tillbaka dem.

Numrets huvudpunkt består utav dikt- och bildsviten ”Stjärntecknen. Astrologiska prognoser”, skriven av författaren Juozas Erlickas och med bilder av fotografen Algis Griškevičius – båda två kända kulturprofiler i hemlandet Litauen. Verket födde enligt Ellerström även idén till numret. Dikterna använder sig av horoskopets form; här finns de tolv traditionella stjärntecknen och ett trettonde som fått namnet ”Åsnan”. Texten ackompanjeras av svartvita fotografier där olika människor fått gestalta de olika stjärntecknen. Stenbocken är exempelvis en naken medelålders man som prytts med horn utstickande från kroppen och kräftan illustreras av en böjd manskropp som ligger i vattnet med tillhörande överdimensionerade klor. När jag läser verserna tycks deras enda verkan vara att göra sig lustiga över horoskopet som form, detta på ett övertydligt och slätstruket vis. Stenbocken avslutas exempelvis: ”Om kärleken återkommer? Tveklöst! Men kanske inte till dig.” och Oxen: ”Du är oduglig. Till och med din fru är en kossa.” Dikterna spelar även på stjärntecknens bokstavliga betydelse, Lejonet inleds bland annat med ”Du känner dig som på ett zoo.” Min spontana reaktion blir ljummen. Ett mer konstnärligt lyft får sviten ändå av bilderna – vid en första anblick ser de endast ut att illustrera det bisarra i Erlickas texter, men kanske säger de snarare något om människans nära förhållande till djuren och naturen än om stjärntecknen.

När jag perplex betänker frågan varför just denna diktsvit fått breda ut sig över tretton uppslag i tidskriften, följer en text om verket av Dovaine Zemgulyte, som även översatt dem från litauiskan. I ”Stjärnhimmel över Litauen” beskrivs hur sviten i sin ursprungliga form publicerades i Litauen som en astrologisk kalender vid årsskiftet 2006/2007 och, i och med både Erlickas och Griškevičius stora popularitet, snabbt sålde kalendern slut. I en intervju med fotografen kommer det dock fram att texterna inte ska ses som dikter, utan att de istället var ett sätt att kommentera och driva med horoskopens alltför framträdande roll i det litauiska samhället; detta filtrerat genom sarkasm. Skrivna, förvisso av en poet, men inte avsedda att läsas som dikt. Konceptet känns något tvetydigt i sammanhanget. Översättaren, som i själva verket är bolagsjurist och inte har översatt något tidigare, beskriver hur svårt översättningsarbetet varit i och med de många kulturella associationerna och ordspråken. Det lämnar en något märklig eftersmak. Senare framhåller dock Zemgulyte att hon har en lång och mycket nära relation till poetens produktion. Mer intressant än verket i sig hade möjligen varit att få reda på mer om varför horoskopen är så populära i Litauen. Allt jag lämnas med är en kommentar om att syftet med verket var att ”ta udden av fördummande astrologiska prognoser.”

Att det ändå går att använda horoskopet poetiskt blir tydligt i, förutom den ovan nämnda Ralf Parlands dikt, poeten Lina Hagelbäcks för tidskriften skrivna fiktiva horoskop. De korta styckena ligger insprängda mellan artiklarna och bär även dem en tydlig humor, men gjorda med finess. Uppmaningarna följer mig under läsningen och får nästan en meta-betydelse – ”Stå för vad du tycker” och ”Nöj dig endast med det bästa.” – handgripliga råd för en recensent. Och det är ju precis så horoskop fungerar; tillräckligt allmängiltiga för att kunna ringa in något personligt i ens liv. Mindre väntade är tillsägelsen att läsa allt av Anne Carson och för att inte glömma – ”Stjärnbrus: ’bohemisk regnskog.’” – något att grubbla vidare på.

Vad hände då med Vattumannens annalkande tidsålder, en New Age? Ingenstans bland artiklarna står något datum eller ens årtal att finna som avslöjar när detta ska inträffa. Jag tar Boströms råd och söker på Wikipedia. ”Sedan antiken har vi levt i Fiskarnas tidsålder, vilken ska fortsätta några hundra år. Flera olika årtal används som gräns av tvistande astrologer, bland annat år 1–2150 e.Kr eller år 498–2654 eller fram till 2314.” En besvikelse över att antagligen inte få uppleva denna ålder smyger sig på. Hur kunde sextiotals-hippies känna ett sådant hopp och förtröstan inför något som skulle inträffa så långt senare?

Kanske har det något att göra med det som forskaren Katarina Bendtz skriver om i sin text ”Nuet och framtiden” – en djupdykning i science fiction-litteraturen och dess idéinnehåll. Briljant sammanfattar hon sci-fi som en genre med förmågan att slunga fram läsaren i en (ännu) icke existerande värld som tar utgångspunkt i den reella nutiden; ”en filosofiskt och själsligt explosiv kombination som endast kan lämna en framtidsförnekande mindfulnessmissbrukare oberörd”. En av litteraturens stora förmågor är just att kunna introducera oss för en ny värld – att få något obekant att bli bekant. Än mer fascinerande är kanske det som Bendtz skriver om hur människans förhållande till tid ser ut. Förmågan att kunna föreställa sig en framtid är unikt för vår art, samtidigt som vi har svårt att förstå dimensionen tid. I motsats till rummet som vi har lätt att handskas med, är tiden svår att förhålla sig till – i dimensionen tid kan vi bara röra oss framåt, vilket Bendtz påpekar, inger en känsla av vanmakt. Tidsresor är därför en svindlande tanke som ofta får ta plats inom sci-fi. De berättelser som är mest populära är även dem där en utpräglad dystopisk eller utopisk framtid visualiseras. Kanske kan man även se Vattumannens tidsålder som en slags sci-fi fantasi. Enligt astrologerna ska denna period kännetecknas av ”stora världsreligioner, tekniska framsteg och materialism” (detta återigen hämtat från Wikipedia). Men till skillnad från budskapet om kärlek och fred i låttexten till Aquarius verkar dessa egenskaper snarare luta åt en dystopisk bild. Vissa hävdar att vi redan befinner oss i Vattumannens tidsålder, och kanske är det lätt, alltför lätt, att föreställa sig genom att blicka ut över världen – det lider ingen brist på vare sig stora världsreligioner, tekniska framsteg eller materialism.

I förhållande till tidigare nummer, som vanligtvis tematiserar en poet eller ett författarskap, eller ämnen som till exempel flerspråkighet och moderskap, är detta förhållandevis lättviktigt. Om syftet är att blicka framåt, varför har man till exempel inte med några nyskrivna dikter, som annars brukar vara ett stående inslag i tidskriften? Jag hade, i enlighet med mitt horoskops råd, önskat mig det bästa – vilket i sammanhanget vore en starkare förankring i poesin. Ellerströms korta artikel om William S Burroughs användande av Konstantin Raudives inspelade ”anderöster” och artikeln om möjlighet till prekognition i filosofin av Olle Thörnvall är visserligen tänkvärda, men hur förhåller sig den nya och yngre litteraturen till stjärnorna och framtiden? Den stora behållningen av numret är kanske framförallt lyrikkritiken. Jag läser välskrivna och beaktansvärda recensioner av framförallt Martina Moliis-Mellbergs A skriven av Lars Gustaf Andersson och Kerro Holmbergs Var är den av Johanna Frid. För att kunna sia om var den nya poesin är på väg är det förmodligen hit jag måste vända mig för att bli klokare.

Sara Runesson