Kritiklabbet är glada att kunna meddela att vår rapport ”Kritiken och den kritiska offentligheten i lokala och regionala kulturplaner i Sverige och Norge” nu går att ladda ned för läsning. I den går det att läsa om kritikens närproducerade framtid. Diskussionerna om kritiken och kritikernas belägenhet i digitaliserings tidevarv har ofta fokuserat på de stora dragen: mediernas strukturomvandling och ett kulturellt omförhandlande av expertens roll. Lite i skymundan har en motrörelse tagit plats. Som ett direkt svar på kritikens centralisering har en rad regioner i Norge och Sverige börjat utforma stöd för lokala kritikverksamheter.
Rapporten diskuterar kritiken i de två regioner som till vår kännedom kommit längst: Bergen och Halland. Utöver dessa två fall finns det också material om Stavanger, Troms, Västernorrland, Västra Götaland, Trondheim och Oslo.
Vad är då huvuddragen vad gäller skrivningarna om kritiken i kulturplanerna? I stora drag går det att skönja tre steg.
- Först så identifieras ett behov. Ofta är det lokala kulturarbetare som har gjort regionerna uppmärksamma på att deras verk inte får en kritisk granskning längre i traditionella media.
- Sedan konstateras att kritiken spelar en viktig roll i det kulturella ekosystemet. Kritik förmedlar konsten, men gör också konsten bättre genom att hålla upp sin kritiska spegel mot den.
- I några fall identifieras sedan ett tredje steg: den reflektion om konsterna som kritiken bistår med är inte endast en kulturell angelägenhet, utan också en demokratisk. Kritiken är ett sätt att tillsammans fundera över våra roller och erfarenheter i det samhälle som vi på demokratiska villkor delar med andra. Den underliggande idén är att kritiken utgör en grundförutsättning för den moderna offentligheten.
De regioner som har utfört de mest omfattande arbeten med kritiken, Bergen och Halland, har också gått längst i sina formuleringar. Här kan vi läsa de mest underbyggda förklaringarna varför kritiken inte endast bör uppfattas som en mediepolitisk angelägenhet, utan även en kulturpolitisk och en demokratisk.
Bergen och Halland har båda använt sig av ett liknande drag när de lyfter in kritiken som kulturpolitik: den görs till en konstart bland andra. Detta betyder även att kritikern ses som en konstnär bland andra konstnärer. Detta har allt att döma en avgörande funktion i att skapa ett stadigt budgetutrymme för kritiksatsningar i form av separata bidragskategorier. För enskilda kritiker betyder det också att existerande stöd och stipendier som riktar sig till kulturlivet också kan sökas av dem.
En synnerligen intressant utveckling av det mest framstående exemplet, Bergen, är också hur uppvärderandet av kritiken i regionens kulturplan perkolerar ned i till delplansnivåerna. När kulturplaner med fokus på barn eller mångfald skrivs, får även kritiken en roll där.
Vad gäller exemplen utöver Bergen och Halland ser vi en rad olika rörelser. En del, likt konsttidskriften Volym som startades av Västernorrland, har existerat under en lång tid. Här har den regionala nivån tagit på sig hela det redaktionella ansvaret (i Bergen och Halland inbjuds externa uppdragstagare att verka genom stöden). Vi ser även utvecklingar som den i Troms där kritiksatsningen har uppstått som ett resultat av en kombination av regionalt initiativ och statliga bidrag. Rapporten diskuterar även Västra Götalands essästöd som en form av regionalt kritikstöd och modell för hur en region kan samarbeta med lokala tidskriftsredaktioner.
I rapportens slutsats reflekteras också över andra möjliga bevekelsegrunder och argument för att politiskt främja kritiken lokalt och regionalt. Kritiken har fler funktioner än de som lyfts. Vi noterar även att det finns ett stort fokus på litteratur och bildkonst inom existerande regionala satsningar. Andra konstområden verkar ha haft svårare att få en lika självklar plats.
Rapporten pekar också på en distributiv inkonsekvens i skrivningarna. Å enas sidan sägs det att kritiken har en förmedlande funktion i relation till konsterna den bevakar, men det faktum att också kritiken måste distribueras förbigås ofta när regionerna förhåller sig till publicistiska alternativ. I korthet: hur kan regionerna se till att kritiken når medborgarna? Problemet kvarstår även i de fall som regionerna arbetar med externa redaktioner. Kanske måste regionernas stöd till kritiken inbegripa distributionen av den.
Om distributionsfrågan och mycket annat finns det gott om utmaningar för politiker, tjänstemän och kritiker att ta sig an. Vi på Kritiklabbet hoppas att denna rapport ska underlätta en fortsatt och utvidgad nordisk diskussion om politiskt främjande av kritisk offentlighet.
Det går att ladda ned rapporten här: http://www.kritiklabbet.se/wp-content/uploads/2021/05/Kulturplaner-och-kritik-2021.pdf
Redaktionen