Ur det hösttunga duggregnet kom deltagarna till den inledande arbetslunchen på Restaurang Rydbergs, Drottninggatan i Stockholm. Undertecknad berättade om det nu avslutade distributionsprojekt som Kritiklabbet drivit tillsammans med norska Tekstallmenningen och finlandssvenska Kritikbyrån samt om de essäer i ämnet som Kritiklabbet samlat i antologin Nå ut, nå fram, nå in – om distribution av litteratur, konst och kritik på 2020-talet.

Klockan halv tre gick vi vidare till Författarförbundets vackra lokaler där mötet skulle hållas. Vi var ett drygt tiotal kulturbyråkrater och kritiker närvarande och som den första punkten på programmet presenterade Jakob Kilhberg och Nadja Ali Kultursamverkansutredningen som ledd av Mats Svegfors startade den 1 juli i år och som ska redovisas senaste den 29 september 2023. Under hösten och vintern samlar utredarna in synpunkter brett och öppet. Det finns därför goda skäl för alla i nätverket KaKo, inte bara i Sverige, att bistå utredarna med inspel.

Jakob och Nadja började med att beskriva uppdraget som handlar om att se över de roller och de ansvar som innefattas i kultursamverkansmodellen. För eventuellt fåkunniga är modellen en hörnsten i svensk kulturpolitik sedan början av 2010-talet, vars syfte är att flytta kulturpolitiken närmare medborgarna och att fördela resurser över landet (så här beskriver Kulturrådet modellen och så här SKR ) Den nya utredningen skall ge förslag till hur modellen kan förändras för att de nationella kulturpolitiska målen i högre grad ska uppfyllas.

Utredarna är särskilt intresserade av vad som bör ingå i Kultursamverkansmodellen. Är till exempel konstformerna en bra utgångspunkt eller bör man snarare tänka i andra kategorier? De sade sig också vara intresserade av hur samverkan kan förbättras, såväl mellan olika nivåer (statlig, regional, kommunal, enskilda institutioner) som inter-kommunalt, -regionalt, och -statligt. Här hade auditoriet en hel del erfarenheter och synpunkter. Helena Öberg Carlsson som är kulturutvecklare i region Västmanland vände sig till exempel emot utredarnas idé om att stärka kommunernas roll i modellen på regionernas bekostnad. Enligt hennes erfarenhet är kommunerna ofta för små och inte sällan beroende av enskilda eldsjälar för att insatser ska kunna vinna en nödvändig uthållighet. Tvärt om menade hon att regionerna ofta känns som en för liten administrativ enhet för kulturpolitiska initiativ som syftar till varaktiga förändringar och förbättringar.

Diskussionen blev livlig och rörde fler moment i Jakobs och Nadja framställning. Vi talade bland annat om att begreppet ”breddat deltagande” öppnar för förslag om kritik och kritisk offentlighet. Argumentet som framfördes var att kritiken gör konstverk tänk och talbara framförallt för alla dem som INTE själva tagit del av verken. Undertecknad framhöll att det flesta konstverk vi vardagligen förhåller oss till är sådana vi själva inte upplevt annat än indirekt. Just det att vi kan tänka och tala utifrån verk som, med filosofen Giorgio Agambens uttryck, äger aktualitet såsom potentiella (adynamis), är en bärande omständighet för kulturlivet och ett argument för att kulturpolitiken bör omfatta även konst- och kulturkritiken i vid mening.

Efter en kort paus följde programpunkten som gällde kritik och bibliotek. Undertecknad berättade om hur Kritiklabbet tillsammans med biblioteket i Varberg infört redaktionella och kritiska arbetssätt bland bibliotekarier. Utgånspunkten för arbetet är att biblioteket till sitt väsen är en kritisk institution. Man sysslar där med att bevaka, välja ut och förmedla (tre eminent kritiska verksamheter). Idag i den digital eran ”har” vi i allt mindre utsträckning litteraturen på bibliotek, istället har vi den i våra telefoner, plattor och datorer. Om biblioteken skall uppfylla lagens krav och fortsatt arbeta läs- och litteraturfrämjande måste de verka där litteraturen faktiskt finns i människors liv. Behovet av att publicera sig ökar därför och när biblioteken blir publicister måste redaktionell och kritisk kompetens tillskapas. Kritikprojektet i Varberg är ett försök att möte det behovet.

Pamela Schultz-Nybacka, författare och forskare som startat och förestår bibliotekarieprogrammet vid Södertörns Högskola, berättade sedan hur deras utbildning möter det ökade behovet av kritiskt kunnande. Hon lade stor vikt vid bibliotekets plats i och bidrag till demokratin, men betonade att bibliotekets historia och traditioner i Sverige är mycket äldre det demokratiska samhällsskicket. Hon gjorde också en intressant jämförelse mellan litteratur och konst, bibliotek och muséer. På det senare området finns ju en långt tradition av institutionskritik som saknas när det gäller biblioteken. Ett av skälen kan vara att biblioteken (också i bibliotekslagen) definieras genom sin funktion att tillhandahålla den litteratur som medborgarna efterfrågar. Men när vi numera snarare har litteraturen i våra telefoner och datorer än på folkbiblioteken, öppnar sig nya möjligheter för det slags kritik som under decennier förändrat och differentierat konstmuseerna och deras verksamhet.

Pamela berättade också om hur de på utbildningen arbetar med att gemensamt diskutera och tolka bibliotekslagen och regeringsformen för att undersöka och definiera bibliotekariens roll och arbete, inte minst när det kommer till frågan om att ”uttrycka sig”, värdera och kritisera. Studenterna får alla också till uppgift att skriva en debattartikel. Allt i syfte att pröva och utveckla yrkets möjligheter och villkor, inte mins vad gäller kritik och kritiskt tänkande. På Stefan Eurenius, som är kulturutvecklare i region Uppsala, förslag beslöt vi att snarast undersöka möjligheterna för att starta en uppdragsutbildning med utgångspunkt i Kritiklabbets arbetet på biblioteket i Varberg. Pamela och undertecknad går vidare med förslaget.

En smula utmattade men animerade av intensivt diskuterande tog vi avsked för kvällen och möttes ånyo klockan tio på tisdagen den 25 oktober.

Dagen inleddes med att Jörgen Gassilewski, författarförbundets vice ordförande, berättade om de många initiativ som tagit på förbundet för att debattera och stärka den kritiska offentligheten. Jörgen började med att läsa ur tre texter som berör ämnet, en debattartikel publicerad i DN, skriften Litteraturpolitisk program, samt ett utkast till en text som alla de nordiska författarförbunden/föreningarna skall ställa sig bakom kring litteraturens och kritikens ställning i den nya offentligheten.

Framställningen väckte en hel del debatt. Författaren Helen Wedham invände mot vad hon tyckte var en paternalistisk eller undervisande ton i skrivningarna. Formuleringar om litteraturens ”värde” och ”kvalitet” ifrågasattes också på värdeteoretisk grund. Vem och vad avgör om litteratur är värdefull och kvalitativ? Några, bland dem poeten, kritikern och översättaren Erik Lindman Mata, argumenterade för att just kritikens roll och kritikerns kompetens, är viktig att ta upp i sammanhanget. Utan en mångfaldig, levande och oenig kritisk offentlighet blir begrepp som värde och kvalitet auktoritära. Det gäller, menade flera av oss, framförallt att försvara och förstärka villkoren för offentliga diskussioner om litterärt värde och litterär kvalitet, samt att vidga alla medborgares möjlighet att delta i värdebildningen, snarare än att ovanifrån proklamera vad som äger kvalitet och värde.

Därefter tog Björn Werner, just avgången kulturchef på Göteborgsposten, vid. När undertecknad presenterade honom nämnde jag att Kritiklabbet sällan lyckats få Kulturchefer att annat än försvara sina villkor och verksamheter, men att Björn nu, som en fri man, kanske kunde ta bladet från munnen vad gäller dagskritikens roll och plats på kultursidorna.

Björn började med att berätta hur han som nytillträdd chef för fem år sedan satsade på litteraturrecensioner. Nya möjligheter att mäta läsarnas konkreta intresse som infördes på hela tidningen och som svart på vitt visade att litteraturrecensionerna hade ytterst få läsare och att dessa läsares engagemang, uttryckt till exempel i prenumerationsbenägenhet var lågt, gjorde emellertid att han redan andra året drastiskt skar ner recensionerna. En annan ambition han snabbt tvingades överge var att recensera böckerna på angivet recensionsdatum. Björn påpekade också att arvodesnivåerna legat stilla sedan långt innan han själv började på tidningen och han såg egentligen inga förutsättningar för att nivåerna ska komma att höjas. Det han som chef valde att göra och som – av allt att döma – flera tidningar gör, var att satsa på färre och mer profilerade kritiker, som också kan få lite bättre betalt och som odlar en mer personlig relation till läsekretsen vilket i sin tur ger högre engagemang bland prenumeranterna. Han pekade också på att litteraturrecensionen som genre borde kunna utvecklas i en mer publik riktning, utan att därför sänka ”kvaliteten”. Scenkonst och populärmusikrecensioner har exempelvis långt fler och mer engagerade läsare än litteraturrecensionerna. Kanske finns något där att lära för litteraturkritikerna.

Björns framställning väckte förstås livlig debatt. Trots att recensionerna i vissa influerares bloggar ibland har hundra gånger fler läsare än de på som publiceras på kultursidorna är det fortfarande de senare som betyder mest för de enskilda författarna och konstnärerna.

Räknandet och mätandet av antal läsare och läsarengagemang ifrågasattes som utgångspunkt för förståelse av recensioners värde och värdeskapande. En enda recension kan till exempel ha stor betydelse för en konstnär/författare som söker galleri/förlag eller stipendier. Den enskildes rykte och renommé vilar ännu i hög grad på traditionella recensioner. De betyder också mycket för historieskrivning, kanonbildning och för undervisningen såväl på universitet som på gymnasier och grundskolor. De få enskilda läsarna skapar i sin tur värde, till exempel i de fall de är journalister, bibliotekarier eller ingår i juryn för litterära priser. För denna sekundära värdebildning saknas tidningarna emellertid möjlighet att ta betalt. Tidigare kunde förlag, gallerier, institutioner och andra vara med och finansiera en utvecklad recensionsverksamhet genom att annonsera. I den prenumerationsbaserade affärsmodell som idag behärskar tidningarna ter sig den ekonomin, åtminstone för ögonblicket, som obsolet.

Mycket talar för att dagstidningarna roll vad gäller recensioner kommer fortsätta att minska och tas över av andra. Att recensionen som form och uttryck, alltså den kritiska beskrivningen och värderingen av nya och aktuella konstverk, har en avgörande roll för konstens plats i tillvaron och samhället är oomstritt. Själva det kritiska hantverket, att läsa, titta, lyssna noga, att sätta i sammanhang, värdera och formulera sig om och utifrån aktuell konst, är inte heller annorlunda idag än tidigare. Svårigheten gäller att tillskapa och finansiera de redaktionella kompetenser och resurser som krävs, när tidningarna i allt mindre utsträckning kan bestå oss dem.

Mötet avslutades med att Helena Öberg Carlsson föredrog programpunkten om KaKos framtid. Nätverket startades för drygt tre år sedan av Kritiklabbet. Det har, menade Helena, haft stor betydelse för hennes arbete men också i allt vidare kretsar, inte minst för insikten om att konst- och kulturkritik måste tillerkännas en plats i kulturpolitiken, en plats som den ännu väsentligen saknar. Hon såg många uttryck för att denna strävan vinner gehör bland kulturpolitiker och byråkrater på alla nivåer. Arbetet för att konst- och kulturkritik ska skrivas in i de regionala och lokala kulturplanerna vinner också allt fler anhängare, menade hon.

I och med detta möte släpper Kritiklabbet ansvaret för att upprätthålla KaKos verksamhet. Mötet enades dock om att det finns anledning att finna andra administrativa former för att kunna fortsätta. Helena Öberg Carlsson (region Västmanland) Linn Kornerud (Bergen komune), Stefan Eurenius (region Uppsala) och Maria Ehrenberg (region Halland) tar nu över ansvaret för nätverket.

För Kritiklabbets del har det varit lärorikt och superkul att arbeta tillsammans med er och vi kommer naturligtvis även fortsättningsvis att delta på eventuella möten.

Egenmäktigt sammanfattat av Eder

/Magnus William-Olsson

redaktionen@kritiklabbet.se

PS. Texten har korrigerats något sedan första publiceringen på Björn Werners begäran.

Foto: Jakob Kihlberg och Nadja Ali presenterar Kultursamverkansutredningen

Fotograf: Thomas Olsson

Med stöd från: