Hur tar kulturdepartementet ansvar för kulturkritiken? Inte alls, vad verkar. I sin senaste proposition talar de mycket om demokrati. Men att döma av hur kulturkritiken negligeras politiskt, saknar de styrande förståelse för konstens demokratiska verkan.
Som väntat tar regeringens mediestödsproposition över huvud taget inte upp kulturkritiken. Alla idéer om att inkludera tidskrifterna i mediestödet avvisas också. Istället öppnas för tanken på ett utvidgat kulturtidskriftsstöd: ”En kommande utredning skulle exempelvis kunna undersöka möjligheterna att bredda det stöd till kulturtidskrifter som administreras av Statens kulturråd”.
Positivt i propositionen är betoningen av det redaktionella. Kulturmaterial och i synnerhet recensioner kräver större redaktionella insatser än de flesta andra textformer. Men det ter sig minst sagt oklart vad formuleringen”[r]edaktionsstöd får lämnas till allmänna nyhetsmedier som har behov av ekonomiskt stöd för sin redaktionella verksamhet” faktiskt kan innebära för produktionen av kulturkritik.
Gång på gång hamrar propositionen in att stödet gäller ”allmänna nyhetsmedier”. Fokus ligger därmed tungt på journalistik, medan de andra genrer som tidningar också rymmer: kåserier, teckningar, essäer, recensioner, m.fl. inte explicit omnämns.
En liten och helt hypotetisk öppning ger dock propositionen. I den femte paragrafen står att läsa:
/…/ Mediestöd får lämnas även till juridiska personer som ger ut andra nyhetsmedier än allmänna nyhetsmedier om det till följd av händelser som leder till väsentligt förändrade förutsättningar för att bedriva medieverksamhet finns ett angeläget behov av stöd. /…/
Formuleringen förklaras som följer: ”Med andra nyhetsmedier än allmänna nyhetsmedier avses medier av nyhetskaraktär som inte uppfyller definitionen av allmänna nyhetsmedier exempelvis vad gäller den primära uppgiften eller en bredd av ämnen. Tidskrifter med fördjupning inom ett visst ämnesområde skulle kunna vara ett sådant exempel.”
Rena recensionssajter skulle eventuellt kunna åberopa denna paragraf vid ansökan om stöd. Men utsikterna för att passagen skulle tolkas så generöst är nog minimala, skulle jag tippa.
Vad propositionen framförallt visar är att ansvaret för kulturkritiken – också den som publiceras av tidningar – måste lyftas ut från mediepolitiken. Det är ju uppenbart att den där försvinner bakom större, mäktigare och tyngre intressen. Istället bör man finna medieneutrala modeller för att stödja den kulturpolitiskt och låta den bli ett ansvar för Statens Kulturråd.
Den kritiska receptionen och inte minst då dagskritiken är avgörande i konstverkens ekosystem, eller – för att tala i estetiska termer – i verkens verkblivande. Våra möjligheter är alltid begränsade. Som enskilda kan vi aldrig läsa fler än några få av de böcker vi skulle vilja läsa, ta direkt del av ett fåtal av de utställningar eller konserter vi skulle vilja ta del av. Därför beror vi av kulturkritik.
I vid mening gör kritiken just de verk vi INTE själva tagit del av tänk- och talbara för oss. Det är dess avgjort viktigaste funktion ur samhällets, politikens och demokratins synvinkel. Bara tack vare kritik kan vi förhålla oss till långt fler verk än dom vi själva läst, sett och hört.
Mediepropositionen talar stort och vitt om demokrati.
Det är förstås sant att nyhetsmedierna är avgörande för demokratins förnyelse och växt. Men lika viktig för demokratin, minst, är den fria konsten och litteraturen.
Utan offentlig kritisk reception blir konsten emellertid en privat angelägenhet. Konstnärerna själva och deras konstverk vill nästan alltid mycket mer än så. De vill vara med och tänka, pröva, forma och förändra samhället.
I den önskan beror konsten av kritik.
Det framgår inte av den här propositionen om man på kulturdepartementet ens är medveten om detta elementära förhållande.
Magnus William-Olsson
Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet