– RECENSION AV KULTURSAMHÄLLET (SOU 2023:58)
Mats Svegfors och hans kompetenta team har lagt ett förslag till förändring av Kultursamverkansmodellen som är såväl radikalt i sin syftning som väl skrivet och grundligt tänkt. Hierarki, styrning och kontroll byts mot decentralisering, samverkan och tillit. Men bygger inte förslaget på en för länge sedan förlorad idealism? Är det kantiansk färgade medborgarideal förslaget vilar på möjligt, eller ens tänkbart idag utan rent omstörtande samhällsförändringar?
Av Magnus William-Olsson
[Om du föredrar att lyssna till recensionen, klicka på pilen!]
2020-talets kulturmänniska sprattlar hjälplöst i det aggressivt kommersiella internet. Så mycket som blivit en självklar del av flertalets dagliga kulturtillägnelse och kulturutövning; streamingtjänster, sociala medier, musik- och filmredigeringsprogram m.m. äger samhällsomvandlande verkanskrafter. Men även estetiska fenomen och begrepp som tradition, verk och uppmärksamhet har givits radikalt nya villkor genom digitaliseringen.
Kultur, som vid sidan av lag och styre, konstituerar det samhälleliga, innebär idag något annat än för trettio år sedan. De mest uppenbara tendenserna handlar om individualisering och communityfiering [1] av vårt kulturella liv. Istället för att ha litteraturen i hyllor hemma och på folkbiblioteket har vi den i appar. Istället för att söka partners på krogen, gör vid det på Tinder. Sociala medier ger oss en förnimmelse av vänskap och gemenskap. Men vårt användande sker i utbyte mot att vi mer eller mindre lönnligt tankas på data om våra privatliv, våra tankar och preferenser, som säljs vidare och gör redan obegripligt förmögna företag ännu rikare. Den som i denna situation inte ser behovet av politisk handling, nya kulturpolitiska mål och visioner av hur vi istället bör ha det, skyggar för verkligheten.
Kultursamhället vilar på och prövar en sådan vision. Den gör det på statliga utredningars vis genom att tänka igenom och formulera sig kring förvaltningsstrukturer och lagtext. Men i botten finns just en vision kring vilken man kunde formulera såväl eldiga pamfletter som politiska manifest. Den vill blåsa liv i den gamla idén om den upplyste medborgaren, hen som redan Immanuel Kant menade måste återvinna sin förlorade myndighet.
UPPDRAG OCH ÄMNE
Utredningen som sjösattes av den förra regeringen, gäller den så kallade Kultursamverkansmodellen. Allt sedan 2011 har den varit en omtvistad hörnstenen i svensk kulturpolitik. Den kom till i syfte att bättre distribuera och decentralisera fördelningen av statliga medel till kultur.
Många kritiker har menat att den regionala kulturbyråkratin får för stor makt i modellen. För att balansera och genomlysa det förhållandet avkrävs regionerna ”Kulturplaner” som ska arbetas fram i samarbete med kommuner, civilsamhälle och det professionella kulturlivet och som ger staten inblick i hur medlen fördelas. Därtill återkopplar regionerna till staten via ”Samverkansrådet” i vilket en rad myndigheter utöver regionerna själva och Kulturrådet ingår. På så vis kan staten kontrollera att de nationella målen verkligen får genomslag i den regionala och kommunala kulturpolitiken.
En annan återkommande kritik, väsentligen från kulturutövarna, har varit att de regionala byråkratierna saknar erforderlig estetisk och kritisk kompetens.
Författarna till Kultursamhället redogör uttömmande för modellens tillkomst och politiska historia från 1970 och -90-talens kulturpolitiska debatter till genomförandet och de olika utvärderingar av modellen som allt sedan 2013 har gjorts. De visar övertygande att den stora vinnaren är byråkratin, som har vuxit på konstnärernas och kultutövarnas bekostnad. Det är framförallt gångjärnen mellan olika nivåer och aktörer som i Kultursamverkansmodellen behöver oljas och smörjas med mer tjänstemannainsatser. Gångjärnet mellan politiker och byråkrater. Gångjärnet mellan kommuner och regioner, mellan konstutövare och byråkrati. Liksom i någon mån, tror jag, mellan kulturinstitutioner och regional respektive kommunal förvaltning.
Mitt intryck från Kritiklabbets olika arbeten med regioner och kommuner är att många konstnärer och kulturutövare, mellan skål och vägg, uttrycker missnöje med regionernas dominanta roll i modellen. Samverkan i all ära, ingen konstnär missar vilka som i slutändan bestämmer. Kring dem vilar en air av makt. Ett exempel ger de konsulenter och samordnare som tillkommit för att smörja relationen till utövarna på de olika konstfälten; författare, bildkonstnärer, dansare, musiker, m.fl. Påfallande ofta har konsulenternas projekt initierats top-down, inte sällan, tror jag, därför att de varit osäkra på vad de egentligen ska göra i sin yrkesroll. Vaddå främja regionens litteratur? Hurdå utveckla det professionella kulturlivet? Lättast är då att komma på något projekt och sedan invitera konstutövarna att delta. Och dessa kommer förstås gärna, eftersom de alltid behöver pengar.
Ett annat exempel ger kulturplanerna. Mitt intryck är att det konkreta formulerandet av kulturplaner varit nyttigt och lärorikt för byråkraterna. Men stilen och retoriken fascinerar. Närläser man planerna anar man att kunniga och kulturintresserade byråkrater i formuleringarna lirkar med okunniga och halvintresserade politiker. Resultaten bli inte sällan en intrikat diskurs vävd kring ofta abstrakta målsättningar och begrepp vilka på en gång ter sig aptitliga för politikerna och ger frihet åt byråkraterna. Men tjänar detta slags artefakter faktiskt medborgarnas intressen? Förfaringssättet liknar kulturutövarnas ansökningar som rymmer samma slags konflikt kring makt och frihet uttryckt i abstrakta och dimmiga texter, vilka i bästa fall ger medel till det man nästan ville göra.
INDIVIDUALISERING, AMATÖRISERING, COMUNITYFIERING OCH AUTOMATISERING
Kultursamhället visar tydligt på varför Kultursamverkansmodellen allt sämre tjänar sina ändamål. Inte nog med att tillväxten snarare sker inom byråkratin än inom kulturen. Än mer problematiskt är, som sagt, att vi har och gör konst på ett alltmer decentraliserat och individuellt sätt i den mogna digitaliseringen. Utvecklingen av kulturlivet präglas, så som jag ser den, av fyra generella tendenser. Den första är en individualisering som kommer sig av att människor i allt högre utsträckning har och tar del av konst och kultur digitalt, via privata skärmar.
Den andra består i en fortlöpande omförhandling av relationen professionell/amatör. Betydelsen av den senare tendensen har författarna till Kultursamhället i stort sett missat. Verksamma konstnärer skulle däremot aldrig missa den. En allt större del av konsten i samhället kommer till för kärleks, snarare än för pengar skull. Det gäller oavsett om konstnärerna har utbildning och är godkända medlemmar i författarförbundet och KRO, eller inte. Tendensen är ovedersäglig. Alla som vill kan numera skriva, filma, komponera och publicera sig. Detta faktum skapar, om inte annat så uppmärksamhetsekonomiskt, en stadigt hårdare press på den lilla grupp som framhärdar i en professionell identitet, trots att det var länge sedan de kunde försörja sig på sin konst.
Den tredje tendensen är en tilltagande comunityfiering av konst- och kulturlivet (liksom av samhällslivet i övrigt). Denna tendens gynnas av vardagslivets digitalisering. Inte nog med att det är lätt att samarbeta över stora avstånd på intressegemenskapers grund, en lång rad digitala tjänster i vardagslivet underlättar och vill därtill, av kommersiella skäl, få oss att utveckla och upprätthålla communities. Problemet är förstås att infrastrukturen i stor utsträckning bestås av och designas för att tjäna stora multinationella företag. Och följden av att vi så enkelt kommunicerar inbördes, och formulerar grupper på identitetens och intressets grund, är att de som står utanför communityt inte ens känner till att det finns. I realiteten handlar det om en kulturell segregation. Vi matas med sådant vi antas vilja ha, och hindras från att upptäcka sådant vi kanske skulle vilja pröva.
Den fjärde tendensen, som utredningen obegripligt nog helt förbigår, är den automatisering av distributionen som allt mer aggressivt präglar kulturlivet. Internet har givit oss en kulturell överflödsekonomi. I varje ögonblick har vi tillgång till oändligt många fler konstverk väl värda vår begränsade uppmärksamhet än vi har möjlighet att ta del av. Till enda hjälp i denna belägenhet har vi plattformars och streamingtjänsters algoritmiskt grundade bortval. [2] Men också konstverkens offentliga representation automatiseras. Den alltmer åsidosatta konst- och kulturkritikens viktigaste funktion består i att göra de konstverk den enskilde INTE själv tar del av tänk- och talbara. En recension, där någon läst noga, kontextualiserat, känt, tänkt och formulerat sig med utgångpunkt i ett konstverk gör konstverket möjligt att relatera till och prata om för alla som läst recensionen. De automatiserade representationer av konstverk som idag istället dominerar våra liv (bilder av omslag, digitala reproduktioner och säljtexter av olika slag) ger oss inga sådana möjligheter. Förlusten ska ses mot bakgrund av att inte ens de riktiga storkonsumenterna kan ta del av mer än en bråkdel av utbudet. Nästan all konst vi i vardagslivet förhåller oss till, tänker över och pratar om har vi inte tagit, och kommer vi aldrig själva att ta del av. Det går inte att förorda ett ”kultursamhälle” i vår tid utan att beakta en så fundamental aspekt av kulturen.
KULTURELL EKOLOGI
Trots dessa ofullständigheter är jag enig med Kultursamhällets författare om att en lokal utgångspunkt är det kanske enda trovärdiga sättet att motverka denna utveckling och omformulera den borgerliga offentlighet som varit en oundgänglig grund för den västerländska demokratins framväxt. Det lokala har sin USP i det närvarande och fysiskt påtagliga. Inte minste pandemin lärde oss att onlinekultur åtta gånger av tio kommer till korta mot kulturerfarenheter irl.
Författarnas grundföreställning om en fördjupad kulturell ekologi där kulturen ”på ett annat sätt än idag genomsyrar stora delar av samhällsverksamheten” är, i mina ögon, en tilltalande och märkligt djärv vision. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast tog del av en statlig utredning med lika omstörtande ambitioner, fastän jag ibland under läsningen anar att de kanske inte är helt uppenbara för författarna själva. Frågan är dock om de medel de föreslår står i relation till visionens djärvhet.
De konkreta förslagen i Kultursamhället går ut på att minska byråkratins kontroll och i högre grad lita till enskilda, lokala och kommunala aktörer. Regionernas roll minskas till förmån för kommunernas. I gengäld ökar möjligheten till samarbeten på alla ledder men kanske i synnerhet kommuner emellan. Istället för riktade och öronmärkte anslag, som ska redovisas och återkopplas, vill författarna att staten ska dela ut ”kulturpåsar” som kommunerna själva får disponera. Tillit ersätter kontroll vad gäller fördelningens utfall. Men ett par mekanismer ska ändå förhindra att pengapåsarna går till annat än de är avsedda för. För det första ersätts ”Kulturplanerna” av ”Kultursamverkansplaner”. Förändringen ligger just i betoningen av samverkan. Fortfarande är det regionerna som skall stå för planen, men kommunerna får mer att säga till om. De får också själva fördela statsbidrag i samverkan med andra aktörer, försåvitt de bistår regionen med de uppgifter som lagen kräver.
För det andra begränsas kommunernas frihet genom att de måste följa en paragraf i det nya lagförslaget som stadgar att pengarna ska fördelas så att ”den konstnärliga friheten respekteras”.
Men räcker dessa ganska vaga mekanismer för att hålla kulturkrigarna stången och säkra att det övergripande målet om att ”främja allas möjligheter till kulturupplevelser, bildning och att utveckla sina skapande förmågor samt bidra till konstnärlig kvalitet och förnyelse” faktiskt kommer att följas? Emellanåt undrar läsaren om författarna tror sig leva i Kamomilla stad snarare än i det av våld, fejk och ideologiska motsättningar söndertrasade Sverige som åtminstone mediernas dagligen visar upp. Skulle Upplysningen faktisk fortfarande vara en levande politisk kraft? Ja, är Kultursamhället inte i själva verket en hjälplöst nostalgisk skrift?
VILKA BEFOLKAR KULTURSAMHÄLLET?
Författarnas vision om ett samhälle som från förskolan till äldreboendet genomsyras av kultur är, i mina ögon, djupt sympatisk. Deras idé om att ett sådant samhälle i vår tid i högre grad måste utgå från det lokala tror jag är sann och riktig. Jag tror också det är ett bra förslag att förmå lokala och kommunala aktörer att samarbeta horisontellt, snarare än vertikalt inom samhällsordningarna. Liksom att mer makt över medlen ges åt konstnärer, arrangörer och publik istället för åt konsulenter och andra byråkrater.
På Kritiklabbet har vi bekantat oss med några kommuner som på olika vis skulle kunna tjäna till förebilder för ett arbete i linje med Kultursamhällets vision. Den mest lysande är Bergen Kommune i Norge. Det faktum att kulturen är så central i bergensarnas vardag är ett resultat av att alla politiska partier (utom Fremskrittspartiet) länge varit eniga om att Bergen skall vara en framstående ”Kulturby”, vilket gjort att arbetet kunnat fortgå också om det politiska styret skiftat.
Ett annat exempel är Norbergs kommun i Västmanland. När Kritiklabbet för några år sedan gjorde en roadtrip i Bergslagen för att samtala med kulturaktiva personer på alla nivåer och på så vis undersöka vad en regional kritisk offentlighet egentligen har för grund idag, gjorde Norberg det starkaste intrycket. Orsaken till det rika och deltagartäta kulturlivet fann vi i starka aktivistiska traditioner (t.ex. ”Norbergsspelen”), levande institutioner (inte minst biblioteket) och i en självbild av att, liksom Bergen, vara en kulturkommun. Sådana villkor och traditioner drar till sig personer kring vilka kulturella ekosystem växer.
Men motsatsen är trots allt regel. Debaclet i Norrköping där styrande politiker med marknadsekonomiska argument flyttade ansvaret för kulturen till ”tillväxtkontoret” och Sverigedemokrater ånyo förfäktade en egen och ahistorisk tolkning av uttrycket ”armlängds avstånd”, var som mest aktuellt just när Mats Svegfors lade fram sin utredning.
I den polariserade och pseudo-polariserade politiska diskurs som i stort sett härskar inom politiken är kultur inte självklart något att vara överens om. Exemplen Bergen och Norberg understryker att det tar lång tid att utveckla kultursamhällen. Och en sådan nödvändig kontinuitet är kanske bara möjlig på statlig nivå. Kajsa Ravin, Kulturrådets GD, tycktes i en till nyhetsbrev förklädd polemik mot Svegfors och co:s utredning, mena just det. Kanske är den gällande modellen inte fulländad, men rätt vårdad utvecklas och förbättras den oavbrutet.
Själv tror jag precis tvärt om. Utredningens förslag till att reformera Kultursamverkansmodellen rymmer kanske ofullkomligheter och olösta problem, men den går – som jag ser det – i rätt riktning. Författarnas radikala vision däremot, det om ”kultursamhället”, kräver långt större och mer genomgripande förändringar. Och ändå: Behovet av en rörelse som ånyo formulerar en politik för ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”, som Kant skriver, är minst lika angelägen idag som under 1700-talet. I en sådan rörelse är och måste konst- och kulturpolitiken vara helt central, bland annat därför att den inte kan sikta på att bli en ny Upplysning.
Bara i och genom konsten och kulturen kan vi göra oss tillräckligt sammansatta föreställningar om vad allt det kan innebära att vara människa i en värld som människor i snabb takt håller på att utplåna. Men istället trängs konsten alltmer undan i vårt samhälle; kommodifieras, kommersialiseras, automatiseras. Det är den insikten som vibrerar och mullrar under den oklanderliga prosan i Kultursamhället. Jag är, som sagt, osäker på om författarna själva är klara över att så är fallet. Men jag hoppas att många fler än de politiker, tjänstemän och ledarskribenter som måste, läser rapporten och därefter debatterar den så som man gör i en levande offentlighet, med och inför varandra.
Not. För transparensen skull skall sägas att Kultursamhället i en passage till synes uppskattande hänvisar till en text som jag författat.
_________________________________
Statlig utredning. 326 s.
Huvudförfattare: Mats Svegfors
Medförfattare: Nadja Ali, Jakob Kihlberg, Lena Lindström och Erica Månson.
Fotograf: Magnus Liljegren/Regeringskansliet
[1] I sammanhanget är anglicismen mer precis än möjliga översättningar.
[2] I en överflödsekonomi handlar det, som bland andra Rasmus Fleischer visat, inte om positiva, utan om negativa sorteringar. De enorma strömmarna av möjligheter måste fördämmas och avledas. Algoritmerna väljer bort, de lyfter inte fram.