MISSAD CHANS FÖR DEN SVENSKA NOVELLEN

Åke Smedbergs Snö har alla ingredienser för att bli en lyckad novellsamling, men når inte hela vägen. Gabriel Lindén har läst en rad berättelser om såriga relationer som saknar att det bränner till.

Recensent: Gabriel Lindén
Redaktör: Maja Palm

Novellen är hopplöst oönskad i litteratursverige. Vi älskar alla att skriva korta och ofta lite skruvade berättelser, men ingen vill läsa dem. Det påstår Norsteds litterära chef Håkan Bravinger under ett samtal med min skrivarklass hösten 2024. Därför är det uppfriskande att Albert Bonniers Förlag envisas med att göra precis tvärtom. Sedan årsskiftet har förlaget gett ut inte mindre än två, kanske fler (?), noveller på vår otacksamma svenska marknad. I början av januari debuterade Ellika Lagerlöf med samlingen ”Den sista kastraten”, och strax därefter utkom en veteran i sammanhanget: Åke Smedberg.

Smedbergs nya novellsamling ”Snö” tar oss till skogarna och landsbygden i norra Sverige. Exakt var vet vi inte riktigt, men känslan är mörk, kylig. Genom naturen och högupplösta detaljer spikar Smedberg upp gråsten, jordlager, stjärnor och blodsmak, men framförallt sju berättelser om såriga relationer. Vi får följa med modern som försöker säga nej till sin missbrukande dotter, mannen som förlorar sin hund i skogen, kvinnan som lägger in sin döende man på hospis bara för att behöva och åka hämta honom igen. Han vill ju hem.

Det är tunga ämnen. Ensamma människor. Olyckliga människor. Men ändå, trots detta mörker i båda själar och skogar, kommer vi aldrig så nära att nerverna dallrar. En bekväm läsare hade kunnat skylla på att novellformatet inte tillåter problematiserandet, vändningarna och djupet som vi hoppas på när fullt fokus ligger på relationsdrama, men nej. Så enkelt är det inte. Novellen kan ge utrymme för det. Men då måste tempot upp, kanske med smått surrealistiska eller absurdistiska inslag.

Snö har inget av detta. Det går långsamt. Gestalterna rör sig genom tysta landskap, vilket inte är fel i sig, men mot den tystnaden finns inga spänningar som går att ta på. Vissa av konflikterna – som mannen som förlorar sin hund i skogen och ringer kvinnan som vi kan anta är hans ex – blir på gränsen till krystade. ”Sluta nu. Sluta, för helvete!” säger exet inte mindre än fem gånger i olika varianter, när mannen ringer för att få hennes stöd. Sedan bryts dialogen, Smedberg klipper till nytt stycke, och vi är tillbaka inne i huvudgestaltens tankar utan att vi rör oss närmare det som bränner: mannens ensamhet (antar jag).

Smedbergs språk utmärker sig. Det är kort och avhugget. På gränsen till telegrafiskt. I tredje novellen ”Snö” läser vi:

”Han sov ryckigt, frös, vred sig i sovsäcken. Vid tretiden var solen redan över trädtopparna, började värma. Han steg upp, stod en stund utanför ladan. Himlen molnfri, mattblå.”

Här finns inga böljande utsvävningar där vi får försvinna iväg. Istället håller vi oss till fakta och med den avstannar scener som hade kunnat bli medryckande. Även om detta utmejslande av ord har sin charm och effekt, blir det mycket samma sak efter en stunds läsning. Orden stakar sig fram. Det hackar.

Och synd är väl det, för formatet, ensamheten och naturen, den underbara titeln ”Snö”, novellen. Allt det gör att jag vill läsa den här lilla boken. Men den lämnar mig också där, där uppe på ytan, längtandes över att få bjudas in i gestalterna på riktigt. Inte stå där i dörrkarmen och försiktigt titta in, på avstånd.

_____________________________

Snö
Åke Smedberg
Albert Bonniers förlag, 2025
Foto: Sara Mac Key