Recension av: FLÄRDFULLT -VILL HA, Hallands Konstmuseum
DET SOM SAKNAS I DET PERFEKTA
[Originalpublicerad 211017 på kritiklabbet.se]
Ulrika Steijner Olsson går på ännu en modeutställning fascineras och tänker på allt det trasiga och använda som inte ställs ut.
Under sommaren 2021 har flera av Hallands konstinstutioner visat utställningar på temat Mode. Hallands Konstmuseums utställning Flärdfullt – Vill ha visar ett urval ur museets samlingar från sent 1800-tal till 1960-tal.
Som besökare möts jag av en heltäckande matta i pastellig, smutsrosa kulör som med en gång ger rummet en känsla av flärd, vilket ju även utlovas i utställningens titel. Speglar placerade på strategiska sätt visar mig som besökare i glimtar mitt bland de utställda plaggen och föremålen gör mig medveten om hur kläder och accessoarer ger en bild utåt av vem eller vilka vi är eller vill vara. Och hur enkelt det är att bedöma någon efter kläderna. Utställningstext visar att urvalsprocessen väckt tankar om genusperspektivet och hur det skalltydliggöras för mig som betraktare.
Upplevelsen av ljudet påverkas effektivt av mattan och inga ekande stegljud stör besökaren, något som annars kan vara en del av upplevelsen i en utställningslokal. De specialtillverkade montrarna visar fram föremålen på ett som gör det lätt betrakta dem på nära håll.
Dam och herrkläder visas separerade från varandra i en del av rummet. I den ena delen ses damkläder på ett catwalkliknande podie mot en bakgrund av väggspeglar. Är det fåfängan som speglas? En särskild detalj är den inbyggda belysningen i podiet som skapar en tydlig gräns mellan de två grupperingarna av kläder. Damplaggen svävar lätt på nätta ställningar över det upphöjda podiet.
På motstående sida står ett par stadiga mörka klädbetjänter direkt på golvet med de mörka, tunga herrplaggen. Istället för spegelvägg finns här ett porträtt med en äldre herre i frack och medaljer på bröstet. En kraftfull guldram kompletterar verket.
Längst bak i rummet, göms ett urval underkläder och produkter från badrumsskåpen bakom några väggar. Samtliga plagg som visas här är damunderkläder och urvalet av artiklar vänder sig enbart till kvinnor. Bredvid herrkläderna syns dock en monter med produkter även till herrar. Bland epåletter, pärlbroderade hängslen och käppar med hundhuvud snidade av elfenben verkar även mannen från förr fått vara lite flärdfull.
Mitt i rummet visas skor, smycken och huvudbonader, samtliga i dammodell både i montrar och på stativ. Det är lätt att komma nära.
Häftet med information om föremålen och dess proveniens innehåller mycket lokalhistoria och uppgifter om personer som ägt och använt en del av plaggen och tingen. Jag läser om Nanny Carlssons manufakturaffär och vet att jag har säkert har knappar liggande i en ask hemma, inköpta i just den butiken. Jag besökte den som barn. Nu ligger knapparna där, plaggen är sen länge kasserade. Men knapparna finns kvar.
Jag lämnar utställningen fylld av funderingar över alla de kläder, detaljer och attribut vi människor omger oss med. Vilka plagg vi bär idag och vad de signalerar till vår omgivning. Kvaliteten på materialen, märkesplagg och vem som har råd, vem som producerar och till vilket pris vi konsumerar.
Inga av föremålen visar tecken på slitage, skador eller lagningar, bara vissa ofrånkomliga tecken på eget åldrande av tiden. Vill vi bara se det som är helt och perfekt? Vart gåt gränsen mellan fåfänga och det som idag kallas byggnation av sitt eget varumärke och finns det egentligen någon skillnad på de begreppen? Ur minnet kommer ett citat till mig, i en trasig kristallvas på en loppmarknad stod på en lapp; “Vi är lite trasiga, men fina ändå”. Jag hoppas samlingarna är fyllda även med slitna, använda och nötta föremål precis som mig själv och hoppas få se även dem framöver.
Ulrika Steijner Olsson