Vårens allra sista texter handlar om dansk poesi och biografiska dokumentärer. Kritiklabbets senaste praktikanter Minna Berglund, Pim Verkleij och Viktor Andersson går vidare i sina studier, det har varit en sådan ära att få redigera och publicera deras recensioner.
Men jämsides med att låta nya kritikerröster få utrymme att utvecklas har Kritiklabbet fortsatt att utforska vilka nya vägar en dagskritik kan ta. Tiderna för medierna är fortsatt dystra. Nyligen meddelade Sveriges Television att de slutar med de regelbundet återkommande recensioner som varit en del av Godmorgon Sverige i sin nya satsning på morgon-tv. Annat ska ersätta. Intervjuer och nyheter, säger man, vilka ofta betyder kultur utan kritisk blick och kritisk röst, kultur som fluff och utfyllnad.
Kritiken måste börja ske på andra platser, i andra format, för att kunna ta med den kritiska rösten in i den nya tidens offentlighet. En tidigare praktikant, Johanne Engelund Tjøsvold skriver här om sina försök att inta en kritisk hållning till graffiti – en konstform som verkar utanför den traditionella kultursfärens hierarkier och på så sätt gjort sig ointaglig för det kritiska perspektivet – går det att lära något av den erfarenheten? En del av den graffitiguide som lanserades tidigare under våren, under ledning av labbets förra redaktör Daniela Floman (Läs mer här).
Ett annat experiment som fått kött och offentligt utlopp denna vår är Felice Rovas arbete med att skapa en ny sorts essä. En scenisk undersökning av ett tema där teori möter konstnärlig gestaltning, text möter kropp, tanke möter rörelse. Hennes allra första liveessä uppfördes på Teater Tribunalen i maj, dokumenterades och går att se här: Den sista människan
Kritiklabbet har också under våren genomfört ännu en Koreografikritikverkstad tillsammans med MDT. Denna gång i samarbete med Kungliga Operan och Turteatern. En grupp skribenter, nya inför kritiken som form, skrev om samma dansföreställningar, med strikta premisser för de olika recensionernas form och innehåll. En verkstad som både satt ljus på en i dagskritiken underbevakad konstform, gett nya skribenter verktyg för att utöva kritik och samtidigt utforskat kritikens väsen. Resultatet finns att läsa här: Koreografikritikverkstaden.
En önskan och längtan efter med arkitekturkritik och en mer kunnig svensk diskussion om arkitektur och stadsplanering ledde fram till att Kritiklabbet blev inbjudet till KTH och det internationella Masterprogrammet i arkitektur där Agri Ismaïl ledde en workshop i att skriva kritik. Vi hoppas under hösten att fortsätta se vilka vägar det finns för arkitektur, stadsplanering och kritik att vandra tillsammans.
Flera av labbets experiment har handlat om att nu ut med det kritiska samtalet till allmänheten, gärna live, gärna tillsammans i ett rum. Ett försök med interaktivt kritikersamtal efter en dansföreställning gjordes i februari på Dansens Hus i samarbete med scenkonstpodden Kritcirkeln. Ett mer långsiktigt projekt som sjösatts är Åskådarskolan. Ett sätt att skapa ett mer kvalificerat samtal mellan publik och scenkonstnärer genom samtal som ramas in och medieras av en professionell kritiker. Metoden är hämtad från Sydamerika där den gjort stor succé (läs om bakgrunden) och i maj genomfördes den första svenska Åskådarskolan på Folkteatern i Gävleborg, ledd av Ylva Lagercrantz Spindler. Fler följer under hösten på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
I talet om ”allmänheten” så stöter vi på Kritiklabbet hela tiden på frågan om vad som egentligen utgör, idag, ”offentligheten”. För att få mer komplex bild av dessa frågeställningar gav vi oss i början på maj ut på resa genom ett snöigt Bergslagen. Under en veckas tid så pratade vi med så många som möjligt som verkade i kulturvärlden. Frågan vi ställde oss var hur offentligheten kan förstås utanför de tre större städerna. Vi lärde oss mycket och kommer under hösten att följa upp denna resa.
Ett annat initiativ som vi utvecklat vad gäller kritikens möte, och skapande av, offentligheten är Medborgarkritik. Kanske en del av kritikens framtid också ligger i att anamma demokratiseringen i det digitalas spår. Andra kulturaktiviteter drag näring av att ha många utövare, på många nivåer, och detta skulle också kunna vara fallet för kritiken. Under hösten så får vi möjlighet att testa detta experiment vidare.
I den digitala sfären, har Kritiklabbets grundare Magnus William-Olsson sjösatt sin satsning på poesikritik. Sajten Örnen och Kråkan som varje vecka erbjuder sina prenumeranter en nyskriven lyrikrecension. Ett initiativ som går på tvärs mot den stora medievärldens allt bredare och identitetslösare grepp på kulturen och istället fokusera på ett område och därmed bli verkligt intressant och relevant för en specifik målgrupp.
Så långt praktik, Kritiklabbet handlar också om teori, ett utforskande av vad kritik är och bör vara och hur den kan förhålla sig till den nya offentlighet som växer fram i det postindustriella samhället. Tankar som uttryckts i metakritiska onsdagskrönikor och som utforskats mer på djupet i den föreläsningsserie som pågått under våren, initierade av Fria seminariet i litterär kritik, FSL. Dessutom har en uppsats inom ämnet Förlagskunskap av Alexander Svedberg som undersöker hur den senaste tekniken inom Virtual och Augmented Reality skulle kunna samverka med kritik presenterats under ett seminarium på labbet.
Idéer och tankar om kritik, teknik, demokrati och pengar som varit en del av Kritiklabbets fortlöpande samtal och diskussioner men som kan behöva sammanfattas och fördjupas vilket ska ske i kommande publikationer.
Men innan dess tar vi sommarlov, tackar för denna vår, stänger ner labbet och luktar på blommorna.
Axel Andersson och Jenny Aschenbrenner